Göteborgsposten – 9 april 1859, sida 1

före. Jag har lofvat hennes förmyndare att lyda ho nom, och vi få icke lof att bryta vårt ord. När Richard yttrat detta, tycktes han åtminston till det yttre blifva nöjdare. Och huru mycket han: hjerta än klappade af oro för framtiden, så inneslö han dessa qval hädanefter inom sitt eget bröst. Kap. 3. Huru hämnden slutade. Trogen sitt löfte gjorde Richard Mallet ej der ringaste anmärkning emot det sätt, hvarpå hans barn: förmyndare lät uppfostra henne. Så förflöto några år, och den flitige muraren hade stigit från att vara arbetskarl till mästare. I anse ende till hans förökade inkomster, hade han flytta bort från sitt fordna boställe, och hyrt ett litet nät hus i en af förstäderna. Hans hustru förrättade vis: serligen ännu sjelf alla de inomhus förefallande syss: lorna, men hon hade nu en tjensteflicka till hjelp och hennes båda söner voro skickade i en god skola. Verlden påstod att Richard Mallet förändrat sig och icke mera var densamme som fordom, att har blifvit frånstötande mot sina vänner, stolt emot sina kamrater, hade förlorat sitt fordna glada lynne, och att han endast ifrade för, att svinga sig upp i sam. hället. Men hans maka och barn kunde icke märka någon af dessa förändringar hos honom. Kanhända