Göteborgsposten – 9 april 1859, sida 1

En afliden mans hämnd. (Öfvers. fr. Engelskan.) (Forts. fr. föreg. N:o.) Här tystnade Richard, men fortfor efter ett ögonblicks uppehåll. Du skulle hafva sett henne, Hanna, då orgeln började att spela, huru lycklig hon såg ut. Jag hade satt mig på en bänk vid sidan, på det att hon icke skulle kunna se mig, ehuru jag derifrån noga kunde gifva akt på henne. Mitt hjerta klappade så hårdt, att jag var nära att qväfvas; jag sprang upp från min plats, och aflägsnade mig från kyrkan — må Gud förlåta mig det — med en svordom. Jag ville genast begifva mig på hemvägen, men det var omöjligt för mig att slita mig lös från hennes åsyn. Efter en stund kommo alla åter ut ur kyrkan, och jag vandrade fram och åter, utanför det galler, hvilket omgaf det stora huset, emedan jag hoppades att få se ånyo en skymt af henne, antingen i trädgården eller vid något fönster. Men hon syntes icke till. Ändtligen fick jag se en betjent, klädd i ett rikt livre. Jag gick genast emot honom, för att fråga huru Jessie mådde, och hvar hon för närvarande befann sig, men då jag nalkades, mötte han mig med så föraktfulla blickar, att jag ej förmådde fråga honom annat, än huru mycket klockan var. Nu föresatte jag mig, att ringa på portklockan, och gå in till henne; men