Göteborgsposten – 6 april 1859, sida 2

Hans neddammade kläder utvisade, att han gjort I resan till fots. — Det är en lång väg från Canterburq och hit, fortfor han, och tömde i ett tag den bägare öl, hon satt fram åt honom, stödde sitt hufvud i sin hand, och sade: jag kan icke ännu spisa något, ty jag är alldeles utröttad, och vill först berätta dig huru min resa aflupit. Han ställde bort sin hatt, lossade på sin halsduk och började: — Hanna, jag har sett vår dotter! sett hvarest hon bor, och hvem hon sällskapar med. Men ehuru jag sett henne, har hon likväl icke sett mig. Jag hade icke mod att visa mig för henne. När jag anlände dit, om söndags eftermiddagen, och såg det stora präktiga hus hvaruti hon bor, hvilket ligger nära katedralen, och alla de unga damerna som promenerade i trädgården, så sade jag till mig sjelf: Det passar icke för dig att intränga i detta sällskap: derföre beslöt jag att återvända hem, utan att hvarken få tala vid eller omfamna henne, utan vara nöjd, om jag endast för ett ögonblick kunde få se henne. Jag ställde mig utanför dörren, och väntade till dess de alla, två och två i sender kommo ut, för att gå åt kyrkan. Den förste som visade sig var vår dotter, stödd på en ung förnäm dams arm. Denna, hvilken var mycket rikt klädd, tycktes vara mycket god emot vårt barn, och hjelpte henne, då hon ej kunde gå så fort som de andra, och Jessie såg på henne, som om hon tyckte mycket om henne. Mina