Göteborgsposten – 6 april 1859, sida 2

blickar följde dem till dess de inträdt i kyrkan, och då dref mig ett oemotståndligt begär att äfven bevista gudstjensten. Katedralen är en ståtlig byggnad och der finnes mycket som ligger i mitt intresse att se. Men mina ögon voro endast fästade på en enda punkt, nemligen der, hvarest Jessie satt, tillsammans med alla de unga förnäma damerna, med samma goda vanliga mine, som då hon förr alltid brukade sitta här hemma i sin lilla länstol. (Forts.) Plockgods. Uti ett bref från Afrika berättar brefskrifvarinnan, huruledes hon, jemte en af hennes vänninor, på en promenad förföljts af en inföding. Likväl syntes han icke göra minsta tecken, att hvarken närma sig eller tilltala dem, utan endast betraktade dem med oafvänd uppmärksamhet. Sedan de hemkommit, gjordes efterfrågan derom, och infödingen förklarade, det han med förvåning åsett, huru de fremmande damerna buro sina paraplyer under deras klädningskjortlar. En på landet boende flicka hemkom en morgon helt bittida från en promenad. Hennes kusin som mötte henne sade att hon såg ut som en blomma, kysst utaf morgonens flägt. Min Gud! svarade hon, jag sade också genast till Henrik att man skulle se på mig att jag fått en kyss af honom. En dam blef på det högsta förolämpad emedan en herre kallade henne sin gamla vän.