Göteborgsposten – 6 april 1859, sida 1

kost, och gick derefter först till sitt arbete, innan han begaf sig till advokatens byrå. Hans hustru stod vid fönstret och blickade efter hans manliga gestalt, då han i det halfdunkel, som ännu rådde så bittida på morgonen, raskt vandrade gatan framåt, med sina verktyg under armen; men då han vändt omkring hörnet och hon ej längre kunde se honom, satte hon sig gråtande vid sitt barns säng, och dröjde der, ända till dess mjölkkärran stannade utanför porten och gossen bragte henne den vanliga morgonmjölken. Denna dag tycktes aldrig vilja taga slut. Jessie undrade hvarföre hennes moder var så bedröfvad och tankspridd, och hvarföre hon stundtals betraktade henne så sorgset. — Är du ond på mig, mamma? frågade hon slutligen, då hon åter kände modrens blickar hvila på sig. — Ond på dig, mitt barn? nej — nej! Det hade kanhända varit bättre om du aldrig sett verldens ljus, mitt stackars barn. Himlen allena vete det, suckade modren, och vände sig bort ifrån henne, med tårfyllda ögon och beklämdt hjerta. När Richard hemkom, kunde hans hustru af uttrycket i hans ansigte märka, att saken blifvit afgjord på ett eller annat sätt. — Hanna, sade han och lade ifrån sig verktygen, det måste ske som advokaten i går sade. Denna förmögenhet har blifvit skänkt åt vår dotter, och vi