Göteborgsposten – 26 mars 1859, sida 2

Vagnen, som bortförde Paul, hade ej hunnit aflägsna sig hundrafemtio alnar i allen, som ledde från slottet, förrän Alice tog sin far afsides och sade, med i början darrande, men sedan allt säkrare stämma. — Min far, jag ämnar gifta mig om igen! — Jaså! är ditt val redan gjort? — Ja! — Nå, hvem är då den lycklige dödlige, som skall blifva min kära dotters man? — Du känner honom, pappa. — Är han rik? — Omätligt! men hans förmögenhet består hvärken af guld eller andra egodelar under solen. Han bär den der. Den unga qvinnan lade handen på hjertat. — Paul? — Ja, min far, det är han! Tillåter ni det? — Det är en vigtig sak, mitt barn. Du förstår väl att den noga måste öfvervägas. Jag begär tjugufyra timmars betänketid. — Det är din rättighet, min far. Alice begaf sig in i sitt rum, der hon qvarstannade tills följande dagens afton. Men efter middagen uppsökte fadren henne och sade med bekymrad min: — Jag har öfvervägt saken och du vet väl, att jag aldfig kan neka dig någonting. Således samtycker jag af hjertat gerna till detta giftermål, men med ett vilkor. — Och det är? — Att du och Paul ej få öfverge mig, utan här på slottet bebo de våningar, som bäst behaga er. — Min goda, älskade far! utropade Alice, i det hon lutade hufvudet emot honom för att mottaga en kyss på pannan. Vid trappan stod en förspänd vagn. — Morfar, hördes Jeanne ropa, skall du fara in