Göteborgsposten – 26 mars 1859, sida 1

— Skynda, mamma, kom! ropade hon helt andtruten, de skola resa. Men du gråter ju! är du ledsen? gråt inte så! M. Dangny klatschade med piskan på hästarne. Jeanne öppnade ett fenster och ropade så högt hon förmådde: Lilla mamma gråter än! — Sorgen räcker nästan för länge, yttrade gubben till Lacombe. Denne sednare upplyfte ögonen mot himlen och kände en obeskriflig glädje i djupet af sin själ. Vagnen aflägsnade sig emellertid. Ehuru träget arbete höll Paul vid pulpeten hela följande dagen, kände han likväl ingen ledsnad, ty han tyckte att Alice satt vid hans sida och deltog i hans sysselsättning. Liksom hade han fruktat att alltför snart se dessa ljufva drömbilder försvinna, skref han till Fresnes, att han var förhindrad att under denna vecka besöka slottets innevånare. Jeanne visade mindre ledsnad deröfver, än man kunnat vänta. Men som hennes sorgtid nu var tilländalupen, kom sömmerskan nästan hvar dag i veckan, antingen att passa eller medföra nya kläder och andra artiklar, tillhörande toiletten. Hvad som dock isynnerhet kom Jeanne att glömma, till och med sina båsta vänner, var en krinolin af ansenlig vidd. Hon romenerade fram och tillbaka på golfvet, under ett jemnt betraktande af den förträffliga krinolinen, uppsteg på möblerna, för att bättre kunna beskåda sig i speglarne, öppnade dubbeldörrarne, för att, utan att skrynkla sin klädning, kunna passera genom dem, samt satte hela betjeningen i rörelse, endast för att beundra och lyckönska henne. s Hösten var kommen och aftnarne ganska kyliga. Lördagen på aftonen väntade Jeanne otåligt att den käre Paul skulle komma, och att få höra och se