Göteborgsposten – 26 mars 1859, sida 1

Smekmånaden. (Öfvers.) (Forts. fr. föreg. N:0.) Alice anade ej beskaffenheten af den känsla, som intagit henne, förr, än det redan var för sent att motarbeta den med någon utsigt till framgång. Hon kallade visserligen till hjelp sitt förnuft, sin sorg, Pauls fattigdom, det vidriga uti en kärlek, uppkommen nader en tid, då hon ännu bar djup sorgdrägt efter sin man. Men hennes förnuft hade intet att invända, hennes sorg kunde ej vara evig, och Pauls fattigdom försäkrade henne om en oegennyttig, en evig kärlek och tacksamhet. Att anse denna kärlek vidrig, var deremot blott en fördom. Blommorna spira npp på kyrkogårdarne, jorden fuktas af många generationers tårar, men vinner derigenom endast mera förmåga och kraft att befordra deras fullkomliga utveckling. På samma sätt förhöll det sig med hennes hjerta, hvilket bibehållit sin fulla styrka och nu för första gån en kände denna gudomliga känsla, en sann kärlek, blomma inom sig, hvilken hennes första giftermål aldrig ingifvit henne. Under loppet af flera månader kämpade hon icke destomindre emot sin kärlek. Hon förskansade sig bakom en sträng förbehållsamhet, for att kämpa emot sin svaghet, såsom hon kallade det; men tid efter annan insåg hon omöjligheten af att segra och kände huru kraften att längre strida försvann; hennes hjerta började blifva upproriskt, och slutligen öfverlemnade hon sig, besegrad, åt segrarens nåd. Att döma af den unge mannens förändring, hans vältaliga tystnad, feberglöden, som brann uti blicken,