Göteborgsposten – 23 mars 1859, sida 1

FR — —— strömmar och han ej hade någonting tillhands att stämma det med, afslet han ena ärmen af sin skjorta och förband dermed såret. Men allt var förgäfves. Då läkaren anlände med madame Bauviel, utandades notarien sin sista suck, ej ens igenkännande sin maka. Vi vilja ej tala om denna senares sorg, hvari hela staden deltog, ty notarien hade varit allmänt aktad för sin rättskaffenshet. Madame Bauviel var 25 år gammal. Hon tillhörde en rik familj i nejden. Hennes far, som var landtbrukare, skulle hafva behöft mer än en dag, för att till häst kunna göra en tur omkring sina vidsträckta egendomar, hvilka säkert, om de legat invid hvarandra, skulle hafva upptagit större rymd än halfva kantonen. Han hade låtit uppbygga, 2 mil från C ..., ett präktigt slott, som kostat honom fabelaktiga summor. Men då hans farfar varit bonde, hans far aldrig begagnat annat än träskor och han sjelf endast på högtidsdagarne vågade påtaga en fin klädesrock och stöflor, så ansåg han sig hafva mycket upphöjt sin dotters ställning i samhället, genom at! gifta henne med notarien i C ... Enkan hade en liten dotter, med hvilken hon efter sin mans död, flyttade till fadrens slott. Som tiden gjuter balsam äfven i de djupaste sår och Guc ej skapat ungdomen för att sörja beständigt, så åter hemtade sig M:me Bauviel småningom från det slag som så hårdt träffat henne. Dessutom hade hor för M. Bauviel hyst mera vördnad, än kärlek, mera högaktning än böjelse. Och derjemte hade hon en liten 5 år gamma flicka, som hoppade omkring, sjungande och lekande med sina dockor dagen i ända, och som kunna skingra en djupare sorg, än den hennes mor erfarit Jeanne skulle ej hafva tillåtit att man grät, då hor