Göteborgsposten – 12 mars 1859, sida 1

nas på Danmark för en längesedan afskedad, schlesvigholsteinskt sinnad ministers handlingsätt, hvilket folket genom pressen och representationen på det kraftigaste och ty dligaste desavouerat. Vi tro att skandinavismen i Danmark är något mera än en studenthänförelse, en räddningsplanka och dylikt, som man vill göra den till, vi tro att den är en lefvande och varm öfvertygelse hos de bästa medborgarna inom alla klasser. På grunden af nästan alla vår tids folkrörelser ligger beslägtade folkslags sträfvan till förening. Tyskar, italienare, rumäner och slaver — alla lifvas de deraf. Det märkvärdigaste exemplet på denna tidsandans rigtning lemna dock invånarna på de Joniska öarna, som, ehuru de under engelskt öfverherrskap åtnjuta alla frihetens och civilisationens förmåner, dock icke önska högre än en förening med detta Grekland, hvars. regering och samhällsförhållanden äro de uslaste inom kristenheten. Hvad är då naturligare än att de skandinaviska folken aflägga den exklusiva patriotismen, som båtat dem så litet och eftersträfva en förening, som utan att göra det ena folket beroende af det andra, öppnar för norden en ny era af välstånd och storhet. Söndrade äro dessa nationer underkastade stormakternas godtycke, förenade till en förbundsstat skola de måhända en dag låta sin röst höras i deras rådslag. Härmed ha vi antydt den skandinaviska idgens framtidsmål. Ehuru det sannolikt är ännu mycket aflägset, glädja vi oss öfver hvarje steg, som närmar de nordiska folken detsamma.