Göteborgsposten – 12 mars 1859, sida 1

XXX XX EX XXX XX —AX —O—X—-———— ———————ooec-—eomeeee det norrska skall en gång upphöra att dåras af det verkligen löjliga amalgamationsspöket, och då måste dess ögon öppnas för de stora och säkra fördelar som de förenade rikenas innerliga anslutning till hvarandra skulle medföra för dem begge. Emellertid är det klart att inga för den skandinaviska ideen ofördelaktiga slutsatser kunna dragas af föreningens mindre glädjande följder, då den icke föranledts af några nationella sympatier utan endast har kabinettspolitiken att tacka för sin tillvaro. Vidare utmåla antiskandinaverna vådan af Sverges närmare förbindelse med Danmark, i anseende till detta lands ständiga tvister med det tyska förbundet. Men man glömmer att, ehuru den närmaste framtiden i politiskt hänseende är mörkare för Danmark än för Sverge, den tid kan komma, då detta sednare land behöfver bundsförvandter mot sin östra grannes eröfringsplaner. Det ryska systemet är icke dödt, derföre att en fredsälskande furste för närvarande sitter på czarernas thron. Om Ryssland en dag finner tiden vara inne för fullbordandet af sin gamla plan att göra Östersjön till ett ryskt haf, skall det visa sig om den beprisade novembertraktaten är något mera än — ett stycke papper. Den franske monark, som undertecknade den, har ännu aldrig låtit binda sig af några löften, hvars uppfyllande han funnit olägligt, och har en revolution gifvit honom en efterträdare eller lemnat makten i det suveräna folkets händer, så kunna vi väl ej hoppas på fullgörandet af hans förbindelser. Och hvad England angår, så är dess bistånd äfven ganska problematiskt, dels i anseende till de vexlingar i dess politik, som äro en naturlig följd af dess regeringssätt, och dels i anseende till möjligheten af att Ryssland väljer en tid för sitt angrepp, då England är upptaget på annat håll. Det är mer än sannolikt att Sverige, i händelse af krig med sin östlige granne, skulle finna ett verksammare stöd i dessa brödrafolk, hvars förmur mot moskovitismen det är, än i vestmakterna, dessa storståtliga men opålitliga beskyddare. Historien visar huru ofta stormakterna uppoffrat sina svagare bundsförvandter för den europeiska nödvändigheten eller, som det heter på odiplomatisk svenska, det egna intresset. Men for Danmark och Norge är upprätthållandet af Sverges sjelfständighet af högsta vigt, ty om det dukar under för Ryssland, är deras dom också beseglad. Den olycksaliga fientlighet, som under så många århundraden herrskat mellan de skandinaviska rikena, har hittils satt Ryssland i stånd att utvidga sitt välde på Sverges bekostnad. Men de tre rikenas nära anslutning till hvarandra skall utgöra Sverges skydd mot Ryssland liksom Danmarks mot Tyskland. Ett genom sin enighet starkt Skandinavien kan hvarken förryskas eller förtyskas. Man har talat om de förödmjukelser den skandinaviska politiken lidit i Köpenhamn, för att afskyla regeringens och folkets sympatier för Danmark. Härmed har sannolikt afsetts den beryktade Scheelska noten; men vi fråga om det är öfverensstämmande med rättvisa, billighet och statsklokhet att vilia häm