Göteborgsposten – 5 mars 1859, sida 2

vinet, hvilket stod på bordet. Om ni lofvar mig at ej ropa på hjelp, sade hon, så skall jag lossa kaf veln i er mund. Jag gjorde ett tecken att förhåll: mig stilla. Sedan hon borttagit kafveln, gaf hon mi; ett glas vin; jag drack det med begärlighet och kän de derefter mina lifskrafter så småningom återvända Man bedrar er, hviskade jag till henne; de vilj: mörda mig, och ni är medbrottslig i detta lönnmord. — Hvilken dårskap! Nej, de vilja endast skrämm: eder! — Jag bedyrar er att ni är bedragen. Losst mina bojor, gif mig ett vapen i handen till att för svara mitt lif med, och jag lofvar eder heligt, att jag skall gifva eder den summa penningar ni behöfver. — Tyst! anmärkte hon, de återkomma. — Ma dame Duguesne, skicka ned en flaska vin till oss! ropade Levasseur. Hon åtlydde hans befallning, mer återkom genast. Jag förnyade min begäran och mit löfte, ännu lifligare. Det är alldeles onödigt, sva rade hon, jag tror visst icke att de trakta efter er lif; men om verkligen detta vore förhållandet, så skulle jag omöjligt kunna vara er till någon hjelj numera; karlen dernere, är redan till hälften berusad de äro båda beväpnade och skulle icke sky något, on de märkte att ni gjorde försök att fly. Jag bönföl hos henne allt varmare. Hon var i en förskräcklig oro, och hotade mig med att sätta kafveln i munden Plötsligen genomfor mig en lycklig tanke. Levasseui kallade er nyss madame Duguesne, sade jag. Äl detta ert verkliga namn. — Hvad bryr ni er der om, svarade hon. — Emedan det fanns en viss ma dame Duguesne, hvilken förr hade en liten bod Cranburne, och hvilken hade den olyckan att mist: sin lilla flicka. Skulle ni händelsevis vara densamm: madame Duguesne, så skulle jag kunna gifva er el angenäm underrättelse. Hennes ögon blixtrade och ett svagt anskri ljöd från hennes läppar. Denna Ma