Göteborgsposten – 5 mars 1859, sida 2

hon på en takränna, som gick ifrån fönstret ända till marken. Hurn tänker ni att undkomma? frågade jag henne. — Jo, ni skall få höra. Vi befinna oss här nära en mil ifrån Hampstead. Då ni kommit halfvägs, får ni se en liten koja; hemta hjelp der, och återvänd hit, så fort ni möjligtvis kan. Dörrlåset kan icke gifva vika på en god stund. Men ni lemnar mig väl icke i sticket? — Nej det lofvar jag er. Att hala mig ned för den smala rännan var både svårt och förenadt med ganska mycken fara; men jag nedkom lyckligt och oskadad till marken, och ilade nu med snabba steg framåt vägen till Hampstead. Jag hade knappast tillryggalagt mera än en fjerdedels mil, då jag tyckte mig höra hofslagen af en häst bakom mig. Jag stannade ett ögonblick stilla, för att forvissa mig om att jag ej hört vilse, då ett vildt skri hördes från det håll hvarifrån jag kom, och samma skri besvarades från andra sidan vägen. Troligen är det mina båda förföljare, hvilka redan bemärkt min flykt och nu sätta efter mig, sade jag för mig sjelf. Hästen .närmade sig emellertid allt mera och mera, och slutligen varseblef jag en polistjensteman, som troligen red som patrull. Försynen sjelf tycktes hafva skickat mig denna hjelp. I himlens namn, utropade jag, rädda en qvinna, som fallit i händerna på tvenne förbrytare! — Spring opp på hästen bakom mig, svarade ryttaren, — Här är jag. Det snabbfotade djuret satte af i galopp, liksom det hade förstått, att skyndsamhet här var af största vigt; och innan kort stannade jag framför det hus, från hvilket jag för endast en kort stund sedan flytt. Marie Duguesne lutade sig så långt ut genom fönstret hon kunde, och uppgaf ett jemmerrop. I undervåningen syntes icke någon till. Vi sprungo upp för trappan, och sågo Levasseur och Dubasle ifrigt sys