uppmärksamhet, var ett praktfullt fortepiano, vid hvilket han genast tog plats; hans fader gick ut på balkongen, för att se den vackra slottsträdgården, som derifrån utbredde sig för hans blickar. Då Wolfgang nu trodde sig vara ensam i den rikt upplysta salongen flögo hans små fingrar med hejdlös liflighet öfver tangenterna till dess han afbröts af en barnröst, som utropade: Ack, så vackert du spelar, är du den unge Mozart? Wolfgang såg sig om, och varseblef vid sin sida, en liten vacker och dyrbart klädd flicka, af omkring sju års ålder. Så vacker du är, var det enda den unge Böhmaren svarade på hennes fråga. — Det frågade jag icke, utan jag ville veta om du heter Wolfgang Mozart? — Ja, mademoiselle.s — Hvem har lärt dig att spela så vackert? — Min fader. — Ar det icke besvärligt och tråkigt att lära? — Jo, ibland blir jag trött dervid, men då beder jag till Gud och den helige Nepomuk, att de skola bistå mig, och det hjelper alltid. — Hvem är Nepomuk? — Böhmens skyddspatron.s — Hvarföre heter han den helige Nepomuk? — Jo, hans bild står på bryggan i Prag, och emedan, — nu skulle vår unge vän just berätta allt hvad han visste om Nepomuks historia, då han hörde ett sorl af röster, ett frasande utaf sidenklädningar. Då han såg sig om varseblef han att salongen som för endast en kort stund sedan var alldeles tom, nu var uppfylld af sköna, elegant klädda damer och förnäma herrar. Han sprang rodnande och förlägen upp. Känner du igen mig? sade en högvext man med ett ädelt utseende, som gick fram till honom. — Ni är Kejsaren! utropade Wolfgang. — Och detta är Kejsarinnan Maria Theresia, sade Frans I, i det han ledde fram Mozart till en dame vid ungefär fyrtiofem års ålder och af en strålande skönhet. Hon helsade gossen med den mest hjertliga vänlighet. Derefter sat