Göteborgsposten – 23 februari 1859, sida 1

Konsert. Den af Hr A. Meissner till i går afton annonserade konsert erbjöd ett på en gäng rikhaltigt och vackert program, hvars värde ännu mera förhöjdes genom de biträdande artisternas namn. Detta jemte deltagandet för konsertgifvaren sjelf och hans vackra talang utgjorde tillräcklig anledning för Hr M:s vänner att hoppas ett lyckligt resultat af hans musikaliska företag; men vi hafva den glädjen att tro, det äfven dendjerfvaste väntan härvid blef af verkligheten öfverträffad, emedan åhörarnes antal var så stort, att det förorsakade den mindre angenäma känslan af hetta och trängsel. Vi skulle tro att konserten var besökt af öfver 700 personer. De af hr Meissner sjelf utförda stycken voro: en konsert af Molique, en fantaisie öfver Ryska folkmelodier af Servais samt en sonate för Pianoforte och Violoncelle af Mendelssohn. Hr M. inlade nu såsom alltid en vacker, sångbar ton, i sin Violoncelle, men det ligger måhända någonting alltför varsamt i ansattsen och öfver hans spel i allmänhet en brist på schwung, som ger åt det hela en viss rädd osäkerhet. Vi äro öfvertygade om, att den verkliga musikaliska smak, hr M. onekeligen eger och som då och då glimtar fram, skulle få ett friare rådrum och en högre lyftning, om han sökte tillkämpa sig större tillförsigt till sig sjelf. Blygsamheten är en ädel dygd, men äfven den har sina gränsor och utan känsla af sin kraft, är det fara värdt att äfven sjelfva kraften småningom förlorar sin styrka. Vi måste klart veta hvad vi äro, för att kunna blifva hvad vi borde. Vi hafva yttrat detta icke för att klandra, utan endast derföre att vi skulle önska en kraftigare och friare flygt åt en talang, som redan finnes och hvilken vi med vänligt deltagande erkänna. Hr M. biträddes af hrr Czapek, Smetana, Lindholm och Lindberg samt af härvarande Harmoniska Sällskaps sångafdelning, hvilken sednare hade den godheten gifva körer ur ,Paulus och , Tannhäuser samt en duett ur , Figaros Bröllop. Hr Lindholm utförde ,,Schlummerlied af Schumann samt , Impromptu af Chopin, det sednare stycket isynnerhet på ett i tekniskt hänseende utmärkt sätt. Det tycktes oss likväl som om hans Genius för aftonen varit försänkt i en viss slummer, som lade ett flor af matthet öfver hans eljest så friska och lefvande spel. Konsertens glanspunkt var utan allt tvifvel den af hrr Smetana och Lindberg utförda sonaten för pianoforte och violin (A-moll) af Beethoven. Såväl kompositionens egen skönhet som den konstnärliga skönheten i dess utförande gifva oss rätt till detta omdöme.