Göteborgsposten – 19 februari 1859, sida 1

ej, men du skall få höra, hvad för en lycklig tanke som genomfor mig. Du vet att jag spelar rätt bra fortepiano, och om icke mamma sagt, act vi ej skola vara egenkära, så skulle jag säga att jag ej hel ler komponerar just så illa. Du Frederike, spela ej heller så illa för din ålder, fastän icke så bra som jag. — Fy, hvad du är inbilsk! utropade Frederike. — Afbryt mig ej bästa syster, ty då glömmer jag utaf hvad jag vill säga. Nåväl, mitt förslag är detta, att vi en klar vacker morgon, helt bittida begifva oss på väg, och vandra och vandra, så långt vi orka gå. Så ofta vi komma till något slott, börjar du, Frederike, att sjunga; då kommer någon till fönstret, får se oss, och då säga de som do i de der slotten: Se de stackars barnen! och så bedja de oss komma in för att hvila oss. Då sätter jag mig till fortepianot. — Men tänk om der icke finnes något sådant? — Tror du väl att i våra dagar det ej finnes fortepianos öfverallt! utropade gossen. Men stör mig icke, du förargar mig med att jemt afbryta mig. Nåväl, jag sade att jag sätter mig vid fortepianot och spelar, och spelar så, att alla blifva förtjusta, och kyssa och klappa mig, och vilja gifva mig leksaker och läckerheter, och dig vilja de gifva halsband och annan grannlåt; men vi taga ej emot någotdera, utan jag skall säga: att de måste betala oss med penningar, på det att vi sedan kunna gifva dessa åt våra stackars föräldrar! — Jag tror minsann att så liten du är, du redan är äregirig! utropade Frederike, och lindade sina båda armar om brodrens hals. — Tyst, det är icke slut ännu, sade Wolfgang. Låt mig tala till slut. Nu får konungen höra talas om oss, och skickar efter oss. Jag tar på mig en fin rock, och du en mycket vacker klädning, och så beifva vi oss till konungens slott. Der blifva vi inför ai en mycket stor sal, der det är fullt af vackra frun