Göteborgsposten – 16 februari 1859, sida 3

Skeppsredare-Agitationen i England. Vid slutet af förlidet år egde ett större möte run i London af engelska skeppsredare från London, Li verpool, Glasgow och landets alla öfriga stora ham. nar. Denna sammankomst bevistades uteslutande a rikt folk, hvars ekipager spärrade alla tillgångarnc till ,,London Tavern, men alla beklagade sig likvä öfver den svåra tiden och brödlösheten, och jemrade sig deröfver, att ett ännu säkrare förderf förestoc dem, derest icke regeringen ville komma dem til hjelp, om icke just genom att utestänga utländsk konkurrens, — ty de medgifva sjelfva, att det är omöj: ligt att upphäfva de akter, hvilka tillstädja alla nationer fri sjöfart, — så åtminstone genom att utverka reciprocitet från utlandets sida. De försöka af alla krafter att undvika skenet af ett uppträdande emot frihandelssystemet; de vilja endast förmena de stater rättighet till fri sjöfart på de engelska hamnarne, som å sin sida medgifva den inländska flaggan större rättigheter, än de, som tillerkännes utländningar: ja. i vissa afseenden vilja de alldeles utestänga dem; de vilja således inskränka sjöfartens fria konkurrens. Dessa önskningar strida emot frihandelssystemets anda deruti, att skeppsredarne söka hindra den engelska publiken att begagna sig af utländska skeppsredares goda och billiga tjenster, derföre att dessa utländningars fädernesland är nog kortsynt att underkänna de engelska redarnes goda och billiga tjenster. ,Times innehåller en artikel om denna angelägenhet, i hvilken den isynnerhet bemödar sig att förlöjliga klagomålen öfver den brittiska sjöfartens tillbakagående. Det heter deruti: Man har svårt att tro på historien om den gamla gumman, som under en stickande storm på fullt allvar bad kaptenen ,att stanna. Och likväl, hvarför skulle historien ej vara sann? Skeppsredarne bedja och besvärja ju äfven sina vänner vid statsrodret att stanna frihandelns gång. De hafva haft nio års tid på sig, under hvilka de hade kunnat lära att foga sig i tingens nya ordning. Nu fordra de helt plötsligt ett vedergällningskrig emot hela verldens sjöfart; nu vilja de, att regeringen, till förmån för en enskild klass, skall uppoffra en herrlig princip, på hvars antagande vi triumferande kunna peka, när en fransysk eller en rysk salongskribent har fräckheten att prata om engelska folkets insulariska egenkärlek och förnekar den engelska verldshandelns oegennyttiga tendens. I fall mr J. F. Young (bekant för sin verksamhet som försvarare af den höga spanmålstullen, och numera arbetande såsom skeppsredarnes beskyddare) har rätt, så skulle lord Derby underrätta hertigen af Malakoff, att ifrån den eller den dagen intet franskt fartyg finge tillföra oss en laddning, som bestod af ickefranska produkter, och att fartyget skulle, när laddningen bestod af amerikank spanmål, brasilianskt socker, kinesiskt the eller australisk ull, lossa densamma på ett ställe, hvarifrån den under engelsk flagga kunde föras till England. Detta skulle naturligtvis vara en mycket behaglig underrättelse för lord Derby att lemna fransmännens kejsare, och ehuru det skulle vara et, slående , argumentum ad hominem, så torde det derföre dock icke vara mera öfvertygande. Vi kunna lefva utan en sådan der småaktig taktik, men fransmännen kunna det deremot icke. Verlden är vårt hem — fransmännens hem ligger, när man vill ut