Göteborgsposten – 5 februari 1859, sida 2

Juden afhörde allt detta, fast besluten, att draga fördel af engelsmannens smak för målningar. Men några steg derifrån,stod äfven en annan person, som lika noga lyssnade till de båda fremlingarnes samtal. Det var en medelålders man, svartklädd, och med en liflig men slug blick. Han hade smålett, då han hörde de båda ädlingarnes klagan öfver adelns fattigdom, och dervid kastat en ironiskt ömkansfull blick på dem, den de likväl icke hade blifvit varse. I samma ögonblick utbjöd utroparen en gammal nedrökt tafla. — Finns det äfven taflor? frågade lorden leende. — En gammal krämarskylt som blifvit qvarstående hos målaren, anmärkte m:r de Vivonne. — För 6 paoli! ropade säljaren. — Det lär ingen gifva, sade Israöl. — Det blef en stunds tystnad. — Jag ger 3 dukater, sade plötsligt den svart klädde mannen. — Ett sorl upphof sig bland folkhopen. — 3 ducater! upprepade juden förvånad. — Hvem är den mannen? frågade mylord. — Det är hr Stella, mylord. — Målaren? , — Ja, och dertill en af våra skarpsinnigaste konstkännare. — Månne denna målning kan vara aj något värde? — Kanske det är ett mästerstycke, sade m:r de Vivonne med liknöjd min; hvem vet? en Caracci eller en Titian? — Hos en fuskare? — Hvarför icke? Har man icke nyligen upptäckt en Correggio,som tjentetill dörrstycke hos en knappfabrikör? — 3 ducater! upprepade utroparen; bjuder ingen mer?