Göteborgsposten – 29 januari 1859, sida 2

sig med en häftighet, som ej syntes stå tillsammans med så mycken svaghet, uti den gamle millionärens armar. Bravo, utropade jag, bravissimo och goddag! — Det är en läkare, en stor läkare, förklarade bankiren. Ack, svarade dottren med en liten förtjusande grimace, som betydde så mycket som: ännu en! Återfallande på soffan gaf hon mig en af sina Nästan genomskfnliga små händer, under det hon med den andra började att leka melankoliskt med lockerna af sin beundransvärda chevelure. Van-Oven började att beskrifva för mig i den minsta detalj huru, sedan ett år tillbaka, hans dotter blifvit mer och mer lidande; huru hon sedan nära sex veckors tid ej velat lemna sin kammare, der ingenting syntes roa henne, och der hon nu aftynade utan klagan, utan saknad, utan smärta, likasom osynligt sliten ifrån lifvet af någon okänd kraft. — Vid sexton års ålder! Och, fortsatte bankiren, ingenting fattas henne här af allt som förtjusar ungdomen, af hvad lyckån kan gifva. Min dotter är en verklig liten drottning. Jag skämmer bort henne. Allt hvad hennes lilla kapris kan uttänka, det får hon. Men — hon tillkännagifver ej mera en önskan. Det är sannt, jag gifver henne ej tid dertill. Hon får det, och hon får det — och dessutom . ..! Den hedersmannen hade kunnat tala utan afbrott ända till börstimman. Sedan några sekunder hörde jag ej annat än slagen af den unga flickans hjerta. Deraf hade jag inhemtat allt. (Forts.)