Göteborgsposten – 29 januari 1859, sida 2

traktades jag dock såsom en medicinsk fantast, på hvars port man ej gerna klappade utan i högsta för tviflan. Jag skyndade hals öfver hufvud. En betjent väntade mig utanför porten, en annar lakej midt på gården, en tredje under peristylen, er fjerde upp vid trappan, och så vidare, ända till salongen, som låg utanför den sjukas kammare. I denna salong gick herr Van-Oven med stor: steg upp och ner. Den första betjenten hade ropat,Edå han såg mig der är han, der är han! Der är han, der är han, der är han, hade suc cessivt den andra lakejen ropat till den tredje, der tredje till den fjerde 0. s. v. En verklig rysk telegrat Allt med stort buller och öppnade och tillslagn: dörrar 0. s. v. Jag stod slutligen inför bankiren. Han var echaufferad, bestört, utom sig. — Doktor, utropade han, kastande sig gråtande i mina armar, doktor, min dotter håller på att dö doktor, rädda min dotter! — Schy! hviskade jag med ett förtviflansväckande lugn; schy, om hon möjligen skulle höra oss . . .! — Ja, ja, ni har rätt, stammade den stackar: fadren, feberaktigt torkande sina tårar. Ja, men jar blir vanvettig, jag, . .. Jag skulle ej kunna adders: ihop två summor ... En bankir ej kunna göra er enkel addition . .. Lugna er emellertid, jag skal taga saken klokt . . . Ja, jag förstår Er . .. Hon ä der . . . Låtom oss tala sakta . . . Träd in! I detsamma öppnade han dörren. Vi inträdde. Det var en förtjusande liten kammare, artistisk klädd med hvitt satin, med himmelsblåa draperier fö