Göteborgsposten – 29 januari 1859, sida 1

damus, Cagliostro, Mesmer. Han log åt alla dess: namn såsom åt gamla bekantskaper. Man gick änd: derhän, att man af honom begärde en fullkomlig bigt Han svarade derpå med en lång berättelse, gansk: spirituel på min heder, ehuru mycket nebulös, oc som syntes ha för afsigt att låta talaren passera fö en simpel läkare, icke mer och icke mindre än d andra läkarne. Markisinnan blef mer och mer desappointerad — Sålunda, hr doktor, sade hon naivt, är ni e, någon trollkarl! — Jag? — En smula, medgif det; en smula! — Ej det aldraminsta! — Dock nämner man underbara kurer af Er. Vid dessa ord, som syntes böra återföra samta. let, inföll vikomten i sin tur: — Doktor Miller, sade han, har sjelf för oss förklarat hela hemligheten, om det bör kallas en hemlighet. Lemnande åsido sina kollegers bråk med rent materiella medikamenter, bekämpar han det onda i själen, hvarest dess källa är belägen. Han åderlåter en last, han expurgerar en dålig instinkt, han opererar en passion, han upprycker en sorg. Sedermera gifver han i starka doser ömma inspirationer, goda känslor, ädlabegär; se der allt. Man begagnade fordom ett slags latinskt ordspråk för att i korthet sammanfatta detta system. Det hette, tror jag: mens sana in corpore sano. — Fullkomligt, hr vikomte! svarade doktorn fint, fullkomligt; likväl med undantag af första ordet. — Mens . .. — Som betyder sinne, förstånd, och som följaktlien ej ännu gifver annat än en materialistisk föreskrift ör er ödmjuka tjenare. Sätt endast anima i dess ställe, ty si, själen det är hvad jag behandlar.