Göteborgsposten – 19 januari 1859, sida 2

Hvad skulle väl kunna vara omöjligt för den sanna kärleken? Var det då inte nog, om jag blott kunde få dö med honom? — Men nu skolen j lefva tillsammans! slöt läkaren. Länge och lyckliga. Fadren höll sin son fast sluten till sitt bröst. Men Skuld sade till Ole Steen: — Detta har böjt mitt hårda och styfva sinne; min stolthet är bruten. Förlåt, om jag förr ofta ville sätta mig högt öfver dig, hädanefter är jag din ödmjuka brud. Den ärlige gossen visste icke, hvad som försiggick. Han tryckte sin älskades händer och hans hjerta slog af glad rörelse. Och när den åter till lif uppvaknade våren flög öfver hafvet och så vänligt log emot detta, att isblocken remnade och de brusande vågorna jemnades, då hade allt förändrats. Örlogsfartyget hade försvunnit och, enligt erhållen order, fört briggen till en plats, der den misstänkta lasten kunde lossas med nödiga försigtighetsmått. Ole Steen hade erhållit karantänsuppsyningsmans-platsen. Skuld uppfyllde, såsom hans trogna hustru, med hjertinnerliv vänlighet sina pligter. Under lediga stunder foro de ofta öfver till Trädgården. Der lefde Jerta och hennes make i ostörd sällhet, och den gamle sjökaptenen var vittne till deras lycka. Det blef ej mera något tal om att fara öfver till södern, der visserligen gyldene frukter växa på alltid grönskande träd, men under deras lockande skal också den förderfliga febern lurar. De behöfde ej söderns skimrande prakt under de mörka nordiska tallarne och bokarne, ty der den sanna kärleken bor, der råder alltid en herrlig och blomsterrik vår. ut.