Göteborgsposten – 19 januari 1859, sida 1

vänliga och leende bild. Kom, gubbe, och låt mig ett ögonblick hvila i er stuga! Läkaren tog den gamles arm, ty denne senare var så svag, att han knappast förmådde hålla si upprätt. Men de hade blott aflägsnat sig några fi steg, då karlen, som fört läkaren öfver till land, ga: till ett gällt skri. Den senare vände sig åt honom — Det är ropet från en man, som snart för alltid skall förstummas, sade läkaren. När jag hör detta ljud, vet jag så väl hvad som skall följa. Han var den siste af dem, som kommit öfver med mig från korvetten. Jag trodde ändå, att den starke mannen skulle kunna motstå febern. Nu är äfven detta hopp ute. Han förde matroson med mycken möda i land och lät honom sedan glida ur sina armar ned på snön, — Du får en lycklig bädd, min gosse, men jag är icke stark nog, att kunna bära dig till någon annan. Hör hit! Hollah! Finnes der ingen, som vill låna mig sin arm? Ole Steen skyndade till och bar in den sjuke. Det var nu tyst på stranden. Skuld gick till husgöromålen. Jerta hade lofvat henne att vara lugn, och i förlitan derpå, lemnade hon henne. Vid det buller, som de nykomna förorsakade, blef Jerta uppmärksam, och gick ut för att öra sig underrättad om hvilka de voro, hvarpå hon åter vände tillbaka till sin kammare. — Allt var tyst och stilla i huset. Den gamle kaptenen låg på sin bädd och suckade. På andra sidan af den stora stugan låg den insjuknade matrosen, Läkaren var sysselsatt med honom. Han kunde ej besluta sig för att lemna den olycklige, fastän han af mäktiga känslor drogs ombord. Skuld och Ole