Göteborgsposten – 19 januari 1859, sida 1

FFF anat Väninnan hade ingen aning om hvilka planer son mognade i den så hårdt pröfvade unga flickans själ En tid förgick. Hafvet öfvertäcktes med isstyc ken, det började nästan bli ofarbart. Då gjordes ei lätt jolle lös från briggens bredsida och styrde mo klippan. Det var läkaren, som frivilligt gått ombor på briggen. Karantänsuppsyningsmannen kom honon till mötes. — Jag medför till er ej något hopp, sade läka ren. Min konst är fruktlös. Jag förmår icke bryts feberns makt. Den gamle kaptenen sväfvade i dödlig ångest. — Och min son? Ni säger ingenting om honom — Han lefver ännu. Hans starka natur har ända hittills emotstått giftet. Jag vill stärka mig här blott en timmas tid med -att andas fritt ut, sedan tänker jag återvända. — Och jag följer er! utropade den åldrige fadren. Det är oförsvarligt utaf mig, att jag så länge lemnat min son i främmande händer. — Ni stannar qvar på den plats, som ert embete anvisar er, sade läkaren. Er instruktion lyder, att ni ej under några omständigheter, icke ens på en timma får lemna ön. Instruktionen skall ni lyda. — Jag skall det icke. Ni går ombord och jag följer er. — Besinna er, gubbe, bad läkaren. På korvetten hålles skarp utkik och kanoniererna på densamma äro äfven goda skarpskyttar. Lugna er, var stark! Gud är barmhertig och kan i sin allmakt behålla er son qvar vid lifvet. Vill Han det åter icke, så kan äfven er närvaro ej gagna till något. Ni kan ju icke ens få tala med er son, ty han ligger utan sans. Hvarföre ovilkorligen vilja se dessa aftärda drag och sedan genom hela ert lif åtföljas af denna fasans gestalt? Göm heldre på den lefnadslustige ynglingens