Göteborgsposten – 19 januari 1859, sida 1

— — rr — lära, som tillät dem kallt mörda, äfven de spä daste barn, förenade de en burlesk och upp rörande parodi af de kristna lärorna, hvilke I bäst bevisas af de trenne anförarnas från per I sonerna i gudomen lånade namn. j Det är mer än sannolikt att Times ha I skäl till sin förkastelsedom öfver dessa insur : genter, vid hvilkas första uppträdande mång: I emotsågo det urgamla kejsardömets pånyttfö I delse. Och huru skulle några smulor, falln: I från kristendomens rika bord, kunna haft nå I got synnerligt förädlande inflytande på någr: I kinesiska röfvarehorder, när vida utförligare framställningar af bibelns läror, origtigt upp fattade, så ofta visat sig snarare skadliga är I gagnande? j Men om vi kasta en blick på detta stora lands egna inre förhållanden, nödgas vi er känna att det befinner sig i ett tillstånd al djupt förfall och offentlig och enskild depravation, som endast kan förklara möjligheten för dessa upproriska skaror att bilda en stat i staten. Den kinesiska samhällsbyggnaden tycks i sanning vara i behof af en snar reparation, ifall den ej redan är så murken att en sådan kommer för sent. Kina tycks just ämnadt att utgöra en lefvande varning för länder med faderlig oansvarig styrelse och systematiskt bibehållna forntida inrättningar, lagar och bruk. Att så oändligt mycket ruttet förefinnes i det himmelska riket, är en naturlig följd af den stagnation, hvari dess kultur under så många århundraden befunnit sig. Dertill kommer att den s. k. religion, som Kinas mest bildade och inflytelserika folkklass bekänner sig till, utgöres af en nästan atheistisk sedolära. Denna stod ursprungligen föga efter de vesterländska filosofernas, i idgernas höghet och föreskrifternas förträfflighet, samt öfverträffade utan tvifvel dessa i framställningens klarhet. Men, det oaktadt, kunde icke denna lära äga den förädlande inflytelse och den århundraden trotsande lifskraft, som äro förbehållna läror, hvilka hvila på en fastare grundval, d. v. s. sådana, som göra ett högre väsendes vilja till utgångspunkten för sina föreskrifter. Dessa äro hufvudorsakerna till att detta rike, som i tidens morgon innehade en högre kulturgrad än något annat samhälle, blifvit hvad det är: — ett land, der de domar, som fällas enligt gällande lagar, i orimlighet täfla med dem, som endast grundas på det kejserliga godtycket — der en byråkrati, bestående af de oefterrättligaste pedanter i verlden, gör despotismen ännu mera tryckande — der s. k. visa använda hela sin tid på inhemtandet af onyttigt och förlegadt lärdomskram — der den krassaste materialism tillsluter hjertat för alla ädlare känslor, och der pauperismen uppnått en så fasansvärd utveckling, att den europeiska synes obetydlig deremot. Det är nu förbehållet kristendomen och den ungdomsfriska europeiska civilisationen att visa om de, sedan det är dem tillåtet att intränga i hjertat af detta gamla land, förmå ingjuta en ny lifskraft i denna aftynande nation. Det gifves anledningar att hoppas detta. Ty ki