Göteborgsposten – 15 januari 1859, sida 1

man såg nu Trädgården helt tydligt der framför sig. Ole Steen hade talat vid karantänsvaktaren, och denne hade vresigt och svärjande bifallit hans begäran att göra ett korståg ditöfver, hvilket han i djupet af sitt hjerta på det ifrigaste efterlängtade. Ole Steen for af emot Trädgården. Kärlekens öga hade der snart kännt igen honom. — Jag säger dig det, Skuld, utropade gladt Jerta. Ole Steen kommer och bringar oss underrättelser om fadren; kanhända äfven om sonen. Dessa ord åtföljdes af en lätt rodnad. — Eller kanske han vill ha upplysningar af oss, som sjelfva ingenting veta! inföll Skuld allvarligt. — Det roar dig, att sönderrifva alla mina förhoppningar, anmärkte Jerta. Kom med ned till stranden, båten är redan temligen nära. Ole Steen lade i land. Man hade å båda sidor gäckats i sina förhoppningar. Jerta, som lätt fann sig i det oväntade, inföll efter en stund: — Det är likväl bra, att ni kommit, Ole Steen. Jag har redan länge måst undertrycka min längtan efter att få se Osriks far. Jag kan ej längre återhålla mig. Jag måste gråta ut vid hans bröst och sedan under skratt och skämt fråntaga honom alla bekymmer. Huru är det, min bäste styrman? Tilltror ni er kunna föra oss båda välbehållna till Likkistan? — Om j skynden er, så kan det gå för sig, svarade Ole Steen. Solen gör sig beredd att gå ned. Vinden, hoppas jag, skall väl stå ännu en stund och två goda kryssningsstreck föra oss dit. Men j bör icke uppehålla mig länge. — Vi äro genast färdiga! svarade Jerta glädtigt. Håll dig klar om fem minuter. Passageraregodset är snart ombord.