Göteborgsposten – 15 januari 1859, sida 1

kastades ned i kabelgat. Af matroserna voro ännu endast tre friska; de öfriga lågo i sina hängmattor och skakades af febern. Läkaren var genast hos dem och började sin sorgliga sysselsättning. Osrik höll ett skarpt tal till de darrande matroserna och varnade dem för att med en enda mine sätta sig emot hans befallningar. Han befriade styrmännen ur deras fängelse och efter en timmas förlopp rådde åter den gamla ordningen ombord. Briggen seglade för en lätt bris i korvettens kurs och styrde i hennes kölvatten. Senhösten hade brutit in öfver Nordsjön. Han höljde hafvet i sin gråa dimma och drefvo böljorna med skumkrökta hufvuden mot talrika klippor och skär, der de krossades under stormens häftiga vingslag. Ole Steen, karantänsvaktarens duktige medhjelpare på den ensliga Likkistan, satt på en sten vid stranden och betraktade sin sjuklige husbonde, som smög fram och tillbaka vid sin käpp, med blicken nedfälld emot marken. — Jag uathärdar icke längre att se honom på detta sätt, sade den trogne tjenaren för sig sjelf. Hans kropp lider, och dessutom qväljes han af längtan efter sin förlorade son. Ju mildare och böjligare det ser ut i hans inre, desto råare och mera frånstötande blir han till det yttre. Jag känner till det. — Nu står han stilla och ser åter bort öfver till Trädgården. — Tjockan hindrar er från att urskilja något, stackars herre! — och likväl brukar det gerna klarna upp litet vid den här tiden på dagen. Kanhända få vi om en timma eller så klart . . . jag vill i alla händelser göra båten i ordning. Efter en timma hade, såsom Ole Steen profeterat, den uppkommande blåsten bortjagat tjockan, och