Göteborgsposten – 12 januari 1859, sida 2

Re —— LL Vakthafvande officern hade för kaptenen på korvetten afgifvit behörig rapport om saken, och denne församlade kring sig alla officerarne, för att rådpläga om de mått och steg, som borde vidtagas. Slutligen sade han: — Vi nödgas foga oss efter nödvändigheten. Sedan vi nu kommit i beröring med ett pestsmittadt fartyg, kunna vi icke längre fortsätta vår kryssning. Låten doktorn göra alla möjliga förberedelser. Skicken kofferdikaptenen tillbaka ombord på sin brigg och låten honom återtaga befälet. Han kan vara utan fruktan, ty våra kanoner skola gifva eftertryck åt hans befallningar. Det är vår pligt och skyldighet, att beledsaga briggen ända till karantänsstationen, på det ännu mera olycka ej må inträffa här i öppen sjö. Det är mer än nog, att vår korvett kommit med bland de misstänktas antal. Kaptenen lemnade sina officerare och dessa gino, bedröfvade öfver denna oväntade händelse, dit dagens pligt kallade dem. Forts. Plockgods. Herr Tuting hemkom nyss något sent på natten till sin äkta hälft. Under vägen hade han lånt sig en paraply, hvilken han, så snart gumman fått munnen i gång, spände öfver sig i sängen. — , Tuting, hvad skall det der betyda? — Dyraste, jag väntade mig ett oväder, och har derföre tagit mina försigtighetsmått. — Inom två minuter snarkade Fru Tuting. Herr doktor, hvad anser ni vara orsaken till att blodet så ofta stiger mig åt hufvudet? — Ah, det är icke annat än ett naturens sträfvande; ty, som ni vet, tål naturen ej tomrum.