Göteborgsposten – 5 januari 1859, sida 2

Den tyske förläggarens förklaring kom också litet underligt fram, då man vet att han icke aktade för rof att sjelf sända omkring de ,för tidigt hitkomna exemplaren. Med ett ord, det hvilar en viss mysticism öfver hela denna sak, som visserligen kan vara rätt bra som puff betraktad, men som kanske efteråt kan komma illa till pass. Svenska akademien, — den gamla beskedliga gumman, — har i år varit husvill, hvilket likväl icke hindrat henne att med sin hallstämpel ,,värdiggöra tvenne skaldestycken, hvarutaf det ena: ,,En natt på Wettern! lärer vara författadt af allas vår vän och lärare, Herrman Bjursten. Man kunde väl icke gerna vänta sig mindre af hans vistande i Wadstena under förflutna sommaren, ty han tyckes hafva gifvit sig böfveln på att icke låta en enda fläck i sitt gamla fädernesland blifva af hans sångmö oantastad. En af de vackraste bitarne i denna nya ,minnes-cykel, lärer vara en romans om den bekanta f. d. ,,Jungfrun i Wettern, hvilken efter ett visst undergånget missöde blifvit omdöpt till ,,enkefru Nordevall, uti hvilken romans skalden låter den gamle hedersmannen Erik Nordevall utur det blåa djupet uppstämma sina klagande akorder, — en ny Neckens polska, som säkert kommer att lefva på folkets läppar, ännu sedan ingen tid finnes qvar. Herr Sander har gifvit ut sina sånger till Selma, — med ett ord, nog hafva vi fått rim till julen, huruvida någon reson följt med, blir en fråga som jag lemnar åt andra att besvara. På politikens område är det tyst och beskedligt! Vi hafva upphört att förundra oss öfver amiral Virgins förflyttning, och Birch-Reichenvalds utnämning, — vi hafva med den envisaste egyptiska presttystnad åsett och åhört norrmännens ingenting mindre ån blyga protester och morrningar, och hvad än mera är, vi hafva helt och hållet upphört att fundera huru det skall blifva. Det nuvarande systemet har onekligen den förtjensten att icke hos beskedliga menniskor nära några öfverspända förhoppningar, och man väntar derföre med undergifvenhet hvad som komma skall. Ännu höres ingenting af med eclesiastik-ministerns förflyttande till Gotland, och hvad hans eftertrådare beträffar är man derom i den djupaste okunnighet. Vare detta nog sagt om politiken. Ty vi hafva ju kommit öfverens om att den ,,gladlynte korrespondenten icke skall befatta sig med sådant; han skall endast prata om detta behagliga , man säger så och så hviskas det, som gör så mycken effekt uti tidning, vare sig öfver eller under strecket. Alltså: ,,man säger att nyårsbalen i år skall blifva alldeles ofantligt splendid och lysande ; att inga spår af den allt förhärjande krisen der skola kunna upptäckas, och att rätt mången vacker och rik borgaredotter der skall lyckliggöras med en af dessa , danser för -lifvet, som en gång njutna, aldrig sedermera kunna glömmas. Man talar vidare om att ett gräseligt stjernfall skall komma att under loppet af Januari månad slå ned på de trogna i landena, och bland gissningar, som vid dylika tillfällen alltid taga en viss fart, kan jag här omnämna åtskilliga. I Så tror man sig veta att Stockholms stads öfverståthållare skall blifva andlig ledamot af Nordstjerneorden, att hela finanskommitn skall blifva Serafimerriddare, och att åtskilliga ledamöter af magistraten hafva goda apparanser på en liten Carl den trettondes stjerna, till belöning för sitt lilla behändiga frimureri i valordningsfrågan. Hvad Vasaorden beträffar, så vågar man icke mera gissa på personer, — man gissar i klump på hela samhällen — men minst af alla på Örebro. Vidare tror man att den bekante brefskrifvaren i Folkets Röst skall erhålla S:t Olafsorden som ett erkännande af hans förtjenster i unionellt afseende. Jag vill alls icke garantera trovärdigheten af dessa nyheter — nog af, så säges det. För öfrigt går allt här i hufvudstaden sin