Göteborgsposten – 5 januari 1859, sida 2

Korrespondens. Stockholm den 28:de Dec. 1858. Herr Redaktör! Ni har vändt er till mig för att få en gladlynt korrespondent; ert val har utfallit! illa. Ty huru kan jag, en stackars maläten embetsman, lemna er meddelanden från hufvudstaden, hvilka kunna intressera Göteborgare. Jag vågar ej smickra mig med att kunna det; men jag gör ett försök. I fall, som jag tror, meningen härmed varit att utsätta mig för en liten drift, får jag på förhand förklara att man med mig lika litet kan drifva, som med postverket, i hvilket jag nu gått och trälat uti trettio år, glömmande i min fordna ungdomsyra att, för att der kunna komma fram, jag först bordt börja som underofficer vid ett rangregimente. Hvad åter gladlyntheten beträffar, så frågar jag Gud och hela verlden huruvida man kan vara särdeles glad till lynnet i tider sådana som dessa? Tänk er en stackars extra fågel som aldrig kan hoppas att komma på ordinarie qvist, förrän tio år efter sin saliga uppståndelse; tänk er vidare en man som icke har det ringaste hopp om att, efter hvad magistratens nyaste valförslag ger vid handen, någonsin komma med in i borgarståndet, och som dessutom icke kan förmås att uti financiella hänseenden begagna så gröna glasögon som er värda kollega uti rikets andra stad; — tänk er allt detta, och säg sedan om det står i mensklig förmåga att vara gladlynt. När man dessutom har en ,, Orvar Odd, som skrifver veckorevyer, så tycker jag att man snarare borde önska sig en rigtigt genomtråkig korrespondent, för att göra ett så mycket behagligare afbrott, och för att kunna motsvara alla både möjllga och omöjliga fordringar. Se här således min tråkiga artikel, och jag önskar af innersta hjerta att den måtte törefalla alla lika tråkig som alla andra förefalla mig högtidliga och ledsamma i denna uppoch nedvända tid. Vi äro här i Stockholm midt uppe i juloset och — tidnings-prenumerationen! En underlig sammanställning, säger ni säkert, men intet så underlig ändå, vid närmare påseende! Dessa båda saker hafva rätt mycken likhet med hvarandra. Båda äro artificiella, båda snart öfvergående; båda komma blott en gång om året, båda efterlemna tomhet och leda, och båda äro dyrbara. Således njuta vi af den intressanta anblicken att se de stora tidningarne utbjuda sina förföriska prospekter, sökande ätt så mycket som möjligt nedsätta hvarandra i allmänhetens omdöme; man bjudes på de mest lockande programmer, på den mest osparda möda och opartiskhet, ja, om ingenting annat hjelper så sätter man på kroken ,,en äldre litteratör, för att dermed locka några i vattubrynet stigande fiskar. Man besvärjer upp ur deras grafvar redan förmultnade storheter, ja! man lägger sig rigtigt ombord med storfiske uti ,,skärgården, om ingenting annat tyckes vilja taga skruf. Apropos detta storfiske i skärgården, så är den allfänna nyfikenheten i högsta grad spänd på fru Carlens nya arbete, och i hvad mån det skall kunna rättfärdiga det förtroende som landets första tidning synes sätta till det. På samma gång man önskar och hoppas att den långa hvilan måtte gjort henne godt, beklagar man det stora buller hennes arbete förorsakat redan innan det sett dagen. Det är annars farligt att så der göra väsen af sig i förtid, och isynnerhet var den der brådstörtade tyska öfversättningen något nästan för ,,yankee-aktigt, för att rigtigt kunna slå an på vår i åtskilliga fall ms mnlina ARh mammalmadima nvyhlil