Göteborgsposten – 5 januari 1859, sida 1

Ett pestfartyg. Sjönovell af Heinrich Schmidt. Tvenne små öar skjuta upp i Nordsjön på en balf mils afstånd ifrån hvarandra. Den ena, hvars starka granitfot har säkert fäste ned i djupet, eger en fruktbar jordmån och lummiga träd. Under de höga tallarne ligger ett ensamt hus, omgifvet af brokiga blomsterrabatter, hvarföre kustboarne deromkring kalla den lilla ön ,Trädgården. För icke så längesedan bodde här en gammal sjöman, som, uttröttad efter sina långa sjöresor, under detta tak fann det sökta lugnet. Nu täcker den svarta mullen hans ben, och hans unga sköna dotter, Jerta, som sett lagen under en sydligare himmel, vårdar hans graf. Den andra ön utsträcker si aflång och öde i hafvet, har en afplattad yta och liknar till sina konturer nästan en likkista. Den är icke någon vistelseort för lyckliga. Ingen fogel bygger sitt näste, der pj något träd, något grässtrå skyddar hans ungar. Menniskan ensam har på denna ofruktbara klippa ippslagit sin hydda, men hennes dörr Öppnas icke för någon lycklig gäst. Den som träder öfver denna röskel, han är redan förfallen åt ett sorgligt öde. — På öns yttersta udde ligger en stark, murad skans. Den är besatt med kanoner och midt å densamma nar man rest en flaggstång. Olyckligt det skepp, som närmar sig denna öde klippa, när en ljusgul flagga vajar från stängen. Hon är ett budskap om att pescen rasar derinom. Denna ö är den sista tillflyktsorten för de olyckliga, hopplösa, som verlden stött at ifrån sig. Men när den gula flaggan icke breder ut sig från