Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1870, sida 2

Napoleonismens svaghet och det misstroende den fravrkallat, synes dock i ingen punkt så tydligt som i fråga om den allmänna krediten och finanserna. Krediten i detta rika blomstrande land har på ett par veckor utsinat. Den at guld nyss öfverlastade franska banken upphörde vid krigsförklariogsn att betala i guld och bar numera upphört att betala äfven i silfver, på så sätt, att då genom silfverutvexlingen på en enda vecka bankens metalliska valuta neågiek med 70 millioner francs, regeringen lät påminna om en gammal lag, som hotar med dödsstraff dem, ,,hvilka gifva penningar ät flenden, samt tillkännagaf, att lagen skulle tillämpas på alla, som utföra metall till fiendtligt land. Följden häraf blef, att ingen vågade uttaga klingande mynt i bankea, enär bankir, som uttoge sådan metall, lopp fara att få sina handelsböcker konfiskerade för att granskas. Härigenom bar i sjelfva verket tvångskurs å bankens sedlar blifvit faktiskt införd, liksom äfven lagförslag derom blifvit väckt i kammaren. Allt, hvad som kunnat uttages i metallisk valuta, har emellertid blifvit uttaget, men man torde inse, hvilka gränslösa olyckor och lidanden, vida svårare än tappade bataljer, som skola drabba tusentals och hundratusentals, som subskriberat till de stora nationallånen, i fall en vacker dag en realisationförestår, i fall statskrediten, det napoleonska systemets, skulle otjelpligt falla och staten ej kunna betala mer än 13 å 1 0 eller något dylikt af hvad den lånat af de enskilda ock bland dem, af tusentals arbetarefamiljer, som satt hela sin välfärd å systemets rouge et noir. Bjertast framstår dock det konsiderationslöst egoistiska uti den napoleonska regimen genom det sätt, hvarpå kejsaren i en kritisk tidpunkt framskjuter sin gemål och sin son, hvilka göras til töremal för proklamationer samt mer och mindre teatraliska föreställningar. Det är liksom hela Frankrike borde vända sig kring ej allenast den på sitt vis af folket utkorade styresmannen, utan ock kring bans familj, som dock hvarken är korad af nationen, ej heller eger något slags anspråk på att styra densamma. När sådana drag sammanställas med det lättsinnigt började kriget, kan man lätt komma att tänka på den gamla satsen, att den Gud vill förgöra slår han med blindhet. Sorgligast är emellertid, att folken straffas för furstarnes synder, och, i sanning, det franska folket har redan blifvit hårdt straffadt, äfven om det hädanefter skulle lyckas besegra sina fiender, ty det blod, som flutit, de ädle och tappre, som gifvit sitt Jif för fosterlandet, de arbetskrafter och medel, som offrats, detta allt är dock spildt, Men qvar är sorgen, vansinnet, fattigdomen, eländet, hatet, ämndkänslan, förödmjukelsen och öfvermodetOch på hvem faller skulden i första rummet? Först historien skall fullt opartiskt besvara denna fråga, men man må ej undra öfver, att småfolket, som ej förmår blicka in i den högre politiken, ej förmår blicka in i den högre politiken, ej anar all den vishet, som möjligen ligger uti, att det ena folket söker att mörda så många som möjligt bland det andra, att detta smäfolk, säga vi, skulle börja tvifla på enväldets, på den monarkiska principens förträfflighet, på nödvändigheten af stående härar, som suga musten inomlands samt döda ineller utomlands. Så låter det åtminstone från många håll i Europa, och hvem vet, om ej från det nu pågående krigets blodiga fält trihetens skördar skola uppspira, hastigare och skönare än den djertvaste tanke vågat tänka. Vi må i alla fall böja oss för och välsigna den makt, som styrer mensklighetens öden, ej minst då den agar de stora parnen.