Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1870, sida 2

I Öresundsposten läses följande sansade och väl affattade uppsats: De tyska härarne rycka med oemotståndlig makt framåt, trots de retirerande fransmännens hjeltemodiga motstånd. Telegrammerna 1 går (d. 19 Aug.) gifva ock tydligt vid harden, att man bereder sig på att snart se tyskarne vid Paris, alldenstund ministern Duvernois den 18 dennes i lagstiftande församlingen upplyste, att regeringen redan noggrannt öfvervägt på hvad sätt man skall kunna förse staden med lifsmedel, i händelse af en belägring. 14 armåkårer, heter det, rycka koncentriskt an mot Paris, och skulle den väntade hufvuddrabbningen förloras af fransmännen, torde de fiendtliga häratne inom kort ha hunnit Frankrikes hufvudstad. Ä Med de varmaste sympatier för Frankrikes ädla folk, med den största beundran för de hjeltedater, som dess i antal underlägsna armcer utföra, med de innerligaste önskningar, att den nya tyska öfvermakt, som nu häller på att skapas i Europa, ej måtte bli en ny källa till förtryck mot andra folk eller motverkande friheten, såsom man har mycken anledning att frukta, kunna dock inga känslor ändra fakta och deras nödvändiga följder. Det napoleonska systemet, hvars ståtliga giftblommor redan 18 år bländat och berusatzverlden, utbreder nu sina frukter för våra ögon; att de äro Sodomsäpplen, det får Frankrike, det får Europa bittert känna. Den kejserliga demokratien är också en motsägelse: vargen och lammet i samma kropp, en artificiel, endast mekaniskt hopfogad varelse, född af våldet, stödd på våldet, samt derföre ock hänfallen åt våldets alla tillfälligheter. Vi hafva vid åtskilliga tillfällen påpekat denna motSägelse i det napoleonska systemet samt att det måste falla för densamma, enär den politiska logiken är lika obeveklig, som den teoretiska är bindande. Tiden tycks nu vara inne, och det kan för alla händelser ega intresse att i detta ögonblick betrakta, huru ett i grunden absolutistiskt, men falskt liberalt regeringssystem tager sig ut, när det gäller. Med ett öfvermod och en lättsinnighet utan like, i förlitande på traditionell krigisk öfverlägsenhet, utan att mäta hvarken egna krafter eller motståndarens, börjar en dylik absolutistisk makt ett krig, som i följd af de båda kämpandes ofantliga tillgångar på penningar, materiel och soldater måste blifva ett af de mest förödande historien haft att omtala. Och ett sådant tilltag verkställes at en envåldsherrskare, med några ministrar och en lagstiftning, som till en stor del är vald af envåldsherrskaren sjelf (senaten) och framkallad af hans egna tjenstemän (af prefekterna o. s. v. hafva de flesta valen till lagstiftande församlingen inverkats). Sedan en dylik styrelse i 18 år hållit pressen i bojor samt derigenom hindrat det offentliga ordet att upplysa om ställningen inom och utomlands samt derigenom ock att utbilda en sund opinion om Frankrikes krigiska styrka i förhållande till andra folk, är denna styrelses och representations första bragd efter krigsförklaringen att förbjuda tidningarne meddela nyheter från kriget. Det är konseqvent. Så brukade ock Napoleon I. Det fria ordet och ideologerna, eller idens män, var alltid hans afsky. Och följderna hafva redan visat sig: I Elsass och Lotbringen hafva de vidunderligaste historier blifvit spridda, isynnerhet genom de katolska presterna. De hafva uppskrämt icke allenast den obildade befolkningen, utan äfven de öfriga samhåällsklasserna medelst de befängdaste historier om preussarnes vildhet och grymhet, hvarför man sett massor af folk utaf alla stånd och åldrar flykta undan, såsom om vilda stammar och menniskoätare voro i antågande. I Paris har likaledes betolkningen redan flera gånger gripits af en panisk skräck, allt i följd af den hemlighetsfullhet, hvari de styrandes handlingar och händelserna äro insvepta; det är det mystiska styrelsemörkret, som alltid utmärker despotiska välden, för att dölja deras godtycklighet och inre svaghet, hvilka icke tåla ljuset. Icke mindre karakteristiskt för systemet och dess bebådade nya folkliga riktning är, att så snart franska armån lidit den ringaste motgång, var det genast slut med denna folklighet. De qvasiliberale ministrarne blifva bums afskedade, och man bjuder nationen ogeneradt på en bonapartistisk-konservativ, förmodligen ock jesuitisk, ministere med hr Montauban i spetsen, om hvilken det heter, att det i Code penal (franska strafflagen) knappt finnes någon paragraf, efter hvilken denne man ej skulle förtjena att bli dömd. Att han är mannen, som skall rädda Frankrike, är möjligt, ehuru föga troligt; hurusomhelst, hvilka konseqvenser af systemet, då räddningen måste sökas hos en sådan man! Att han emellertid är pasande för kejsaren, senaten och den lagstiftande örsamlingens majoritet, derom torde intet tvifvel innas.