Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1870, sida 2

b 2 Göteborg den 23 Augusti. Hvilken än den slutliga utgången må blifva af det nu pågående förfärliga kriget, så utgör den en seger för folkbeväpningens sak. Frankrike har fått göra samma bittra lärdom som Österrike vid 1866 års krig, att äfven den utmärktaste stående arme, vore också dess styrka uppdrifven så långt som landets tillgångar någonsin förmå bära, kan vara otillräcklig för ett lands försvar. Genom ett sådant system hänger ett helt lands välfärd på några få bataljer. Har den stående armöen då blifvit slagen, ligger landet öppet för segraren, och en stat om 40 millioner menniskor, som med en vapenför befolkning af 10 procent, d. v. 8. 4 millioner män, borde vara eöfvervinnerlig, kan få sig freden dikterad af den segrande armåen. itt sådant tillstånd är något oerhördt, ty är ett land bringar sådana offer åt sitt k. ,försvarsväsen, som alla Europas nationer måste göra, bör det väl åtminstone ega någon visshet derom, att det så dyrt köpta redskapet skall uppfylla sitt ändamål. Folkbeväpningen blir under alla förhållanden den yttersta utvägen, men skillnaden är den, att i ena fallet är den organigerad och åtminstone något krigsförberedd, under det den i andra fallet måste skapas i den sista stunden. Denna beväpning väcker i öfrigt nationalkänslan, utgör ett vigtigt moment i folkets uppfostran och — hvilket är en vigtig omständighet utgör intet anfalls-vapen, utan är at uteslutande defensiv natur. Tysklands hittillsvarande segrar hafva äfven hos de varmaste anhängare af det gamla systemet öppnat ögonen för denna på en gång folkförsvarets och folkfrihetens stora tanke. Äfven inom England hafva blickarne börjat vändas till denna kraft, såsom man erfar af följande uppsats i ett aktadt engelskt blad, hvilken blifvit oss benäget meddelad: . Frankrikes missöden innebära en varning för England. Fransmännen började kriget med en tillit grundad på tradition. De räknade sig tillgodo sina förtäders segrar och hängåfvo sig åt illusionen, att hos dem krigslyckan var ärftlig. Under det att de i all maklighet hvilade på sina lagrar och på ett krigarrykte, som gått i arf till dem, har Tyskland i all tysthet i militäriskt hänseende undergått sådana förändringar, att det slutligen framstår som ett land af medborgare-soldater. Dess bålverk utgöras af lefvande murar. Hvarje by, hvarje kommun har inom sitt eget sköte en garnison. Klyf hafsvågen med en yxa, och vattnet rusar genast tillsammans öfver hugget. Förstör en preussisk armå, och nya armåer skola uppstå, den ena linien bakom den andra, likt omätliga hafsvågor framvältrande med ett hest dån för att ersätta den krigsvåg som splittrats och sjunkit. Tyska soldater äro inga legotrupper. Ibland de legioner, som nu kämpa för fäderneslandet, finna vi blomman af befolkningen, män af karakter, som samvetsgranut veta att göra sin skyldighet, som ej behöfva frukta att utsätta sig för riskerna af en krigsrätt, men som äro desto ömtåligare om att ej utsätta sig för sina kamraters hån. Enligt vårt förmenande ligger just häri hemligheten af deras okuflighet. Tyskarne använda ej ombud för sina strider. Deras nationalförsvar är nationens ensak. Lika många medborgare, lika många öfvade krigare; lika många skolgossar, lika många stridbara män framdeles, ifall staten skulle behöfva dem. Individerna försvinna under krigets lopp, men staten sortlefver, och när eröfraren nalkas, utströmmar Tyskland likt en flod, öfversvämmande alla slätter. Genom Vogeser-passen fram