Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1870, sida 1

Han gjorde ett uppehåll för att lemna jungfrun tillfälle att tala. Men hon förblef tyst och bevärdigade icke riddaren med en enda blick. Hon stod med händerna stödda mot bordet och blicken hvilande på ett kors, som hon ritat på bordskrifvan. — Eder kärlek kan jag icke vinna — fortsatte riddaren — jag har hört det, och, om I icke haden sagt mig det, så kunde jag hafva sett det så väl de föregående gånger, då jag kommit till tals med eder, som nu. Och likväl, jungfru Iliana, likväl måsten I tillhöra mig, jag svär det, så sant som jag nu talar till eder ... I måsten tillhöra mig! Ack villen I dock höra mig, villen I en enda gång lyssna till mitt bjertas tal och tänka på de qval, som jag lidit och lider .., helt visst, I skullen då icke så kallt, så hånfullt visa mig ifrån eder! Han sprang fram och fattade lidelsefullt jungfruns hand, och hans ögon brunno af en vild, förtärande låga. Men Iliana sprang hastigt åt sidan och såg på riddaren med en blick, hvars makt han icke förmådde uthärda. — I veten det — sade hon — I hafven ännu icke lyckats lära mig att fegt frukta för döden! — Huru I talen grymt och förfärligt! — utropade Jost och sökte med handen liksom hindra henne från att uttala orden, läggande en bön i sin blick och sin min. — Jag svarar blott hvad jag förut har svara eder ... I hafven lemnat mig valet mellan att tillhöra eder eller att dö... Nå väl, jag har val det senare, I veten det redan . .. hvarför dröjen I: — O, du heliga Guds moder, hur kan ett så hårdt bjerta klappa inom så skön en yta! — ut ropade riddaren med sammanknäppta händer ocl en blick mot stenhvalfvet, der en osande tran lampa hängde. (Forts.)