Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1870, sida 1

Det har blifvit nödvändigt att i de af de tyska trupperna ockuperade franska landsdelarne återställa en ordnad sörvaltning. Isynnerhet uti departementet BasRhin har kriget efterlemnat de förfärligaste spår. Der gäller det att återupprätta de ödelagda orterna, att återställa myndigheternas verksamhet, att upprätthålla ordningen i ryggen på de tyska härarne och att sörja för armöernas behof. Naturligtvis echäller förvaltningen i de ockuperade departementerna en företrädesvis militärisk prägel. I spetsen för hvartdera af dem ställes en militärguvernör, och ljemte honom fungerar en civilguvernör. Detta är en inrättning, hvilken år 1866 visat sig lika ändamålsenlig i de opererande armbernas som i de ockuperade ländernas intresse. Till militärguvernör i Lothringen har general von Bonin blifvit utnämnd, en officer af mycket humana grundsatser, en vetenskapens och teoriens man, hvars gedigna kunskaper år 1866, då han kommenderade 1:sta armåkåren, icke hindrade honom att genom oförsigtighet ådraga sig nederlaget vid Trautenau i Böhmen. Denna motgång har varit tillräcklig att nu beröfva honom ett verksamt befäl i armåöens front. Som generalguvernör i ett ockuperadt departement skall han göra rätt goda tjenster. Till guvernör i Elsass har utnämnts general von Bismarck-Bohlen, en aflägsen slägting till grefve Bismarck, chef för det samfälda landtgendarmeriet och tillika kommendant i Berlin. Ilan anses för en skicklig organisatör. Vid hans sida har, såsom civilkommissarie och på visst sätt såsom prefekt för departementet HautRhin, blifvit ställd regeringspresidenten grefve Villers från Coblenz, en utmärkt embetsman, och såsom prefekt för departementet Bas-Rhin en bajersk regeringspresident, hvilken är mig alldeles obekant. IIvad invånarne i Lothringen och Elsass beträffar, så öfverensstämma alla berättelser, äfven de franska, deri, att de, med undantag af de högre klasserna i de större städerna, äro långt ifrån att vara franska. Umgängesspråket är der allmänt ännu tyskan, ja just nu under krigsförvirringen kommer detta förhållande på ett eklatant sätt i dagen. En fransk tidningskorrespondent, som etter affären vid Wörth blifvit invecklad i armåöens förvirrade återtåg och jemte den civila befolkningen i Zabern flydde till bergen, intygar sjelf, att han under en hel dag bland hela sin omgifning ej påträffade någon, af hvilken han kunde göra sig förstådd — alla menniskor talade tyska. Under ytan af den dervarande franska förvaltningen qvarlefver ännu mycket tyskt. Det förtjenar i hvarje fall att uppmärksammas, att Elsass vid 1870 års plebiscit endast med en handfull ,,Ja, men deremot med ett väldigt antal , Nej uttalat sin åsigt om det andra kejsardömet. Man lärer ej kunna finna detta onaturligt. Då det säges, att Lothringen och Elsass, sedan Ludvig XIV:s tider förenade med Frankrike, sammansmält med Frankrike, så är detta ingalunda riktigt. Endast delar af dessa tyska provinser tillsöllo med vestsaliska freden Frankrike, och Strassburg ötverfölls, som bekant, sednare af Ludvig XIV midt under freden samt införlifvades med Frankrike. De öfriga delarne blefvo först under de franska revolutionskrigen frånryckta det tyska riket. Först från denna tid datera sig ock förfransknings-försöken i alla dessa fordna tyska landskap. Ty före 1789 års revolution hörde det till den franska politiken att låta de enskilda provinserna behålla sina egendomligheter. Något språktvång kände man dittills ej, och först revolutionen, med principen att grundlägga en enig, odelbar republik, började de nivelleringsarbeten, som haft till resultat att betäcka det germaniska elementet i Lothringen och Elsass med en ytlig romanisk fernissa. Det kan icke förnekas, att under de politiska förhållanden, hvilka vid tiden för franska revolutionen voro rådande i det tyska riket, böjelsen hos invånarne uti de ifrågavarande landskapen att förbli tyska ej kan ha varit stor. Den frihet och jemlikhet, som proklamerades från Paris, voro af mycket förklarlig tilldragUSER