Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1870, sida 1

— här kom nyss en sven till slottet, som varit vesterut under dagens lopp. och han förmodar, att marsken är på väg till slottet! — Marsken! — utropade herr Jost bleknande. — Ja, men han kommer ej som fiende, han rider sjelt femte! — Han kommer — tillade herr Jost efter ett ögonblicks betänkande, hvarunder ban fullkomligt lugnade sig — han kommer för att rådgöra med riddar Thure såsom konungen befallt . .. Det kommer oss denna gången intet vid. Håll blott säkert öga på hans svenner! På bestämd timma rida vi härifrån. Håll bästarne redo tätt intill tornet! Svennen bugade sig och försvann åt borgstugan till, och riddaren fortsatte sin gång inom slottet genom ett långt hvalf, vid hvars slut en trappa ledde utför till slottets underjordiska våning. Här öppnade han en dörr och stod ögonblicket derefter inför Iliana Tott. Fängelset var på långt när icke jemförligt med det underjordiska rummet på Borgeby slott. Här fanns visserligen ett och annat, som icke i allmänhet tillhör ett fängelse, utan antydde på en slags tanke på de lefnadsvanor och de behof, hvilka funnos hos fången, men i öfrigt var det ett fängelse i hela sin nakna stränghet. Jungfru Iliana sjelf var mera lik en ande än en menniska. Men jungfrulig stolthet thronade på hennes panna och lågade ur hennes ögon, och riddaren stod inför henne, som om han måst bemöda sig att öfvervinna en viss skygghet, ehuru han dock visste att han hade jungfrun i sin hand. Men sjelfva bemödandet att öfvervinna denna skygghet framkallade ett fräckt trots i hans anletsdrag. Det var den sista bortdöende gnistan af all känsla för det ädla, för menniskodygd och menniskovärde. — Nu är det sista gången jag ställer eder före att välja, jungfru Iliana! — sade riddaren.