Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1870, sida 1

— 2— — — svarslinier mellan Forbach och S:t Avold, tillochmed de starka ställningarne mellan Metz och Marsal lemnades utan besinning. Vid Metz vill man sätta öfver Mosel, för att öfver Verdun hastigt nå det fasta lägret i Chalons. Der skulle Paris betäckas. Men franska armben fick ingalunda taga vägen dit. Öfvergången öfver Mosel vid Metz synes ej ha kunnat verkställa snabbt tillräckligt. Ännu öster om jättefästningen hejdas arridrgardet af den 1:sta tyska armåens avantgarde. Utan vidare kasta de preussiska bataljonerna sig på fienden; han måste nolens volens hålla stånd. De ännu på högra stranden af Mosel qvarstående franska truppafdelningarne måste göra front, ja tillochmed de redan på venstra stranden marscherande kårerna dirigeras tillbaka till högra stranden, för att deltaga i striden, som under hela natten mellan den 14 och 15 blodigt sortsättes. Sedan fienden lemnat 4,000 man på platsen och anförtrott en annan del af sina trupper åt fästningen, lemnas han i ro. Men han har förlorat 12 a 20 timmar för återtåget — ett dröjsmål, som blir honom i hög grad dyrt. Ty under dessa 12 å 20 timmar har den 2:dra tyska armben under prins Fredrik Carl, hvilken under tiden hastigare än franska armåöen gått öfver Mosel, kunnat fullborda sin flankmarsch. Ännu har franska armöåen icke tillryggalagt tredjedelen af vägen från Metz till Verdun, då den angripes på sin venstra flygel. Visserligen är det till en början blott en enda preussisk division (den 5:te af brandenburgska armåkåren), som ställer sig emot den samfällda franska armöen af fem kårer, och dertill en af de divisioner, som lidit mest i slagtningen vid Saarbriicken-Forbach; men den är tillräcklig för att i 6 timmars tid uppehålla dessa fem kårers återtåg. Nu inträffa efterhand nya tyska trupper på slagfältet, först 10:de armökåren (hannoveranare) samt derefter 8:de (rhenländare), och först nu utvecklar sig striden i sin hela och, såsom jag tyvärr måste tilllägga, sin fruktansvärda bäftighet. Franska armåen inser det allvarsamma i sin ställning, hon vet, att hon kämpar för sin existens; med ansträngande af alla krafter söker hon betrygga åt sig återtågslinien till Verdun. I tolf timmar varar striden, men det är omöjligt för fransmännen att tränga igenom; vägen till Verdun är definitivt spärrad för dem. De kastas tillbaka till Metz. Men vidare! På högra stranden af Mosel, söder och öster om fästningen, står ,,gubben Steinmetz, detta krigs Blicher; på venstra stranden vester om fästningen står prins Fredrik Carl. För franska armåen, på detta sätt inklämd mellan tvenne motståndare, återstår blott det alternativet att qvarstanna under Metz kanoner eller att vända sig åt norr. Att välja det förra alternativet är att göra den klämma, i hvilken armåen blifvit försatt, permanent, ty på undsättning uti ir ej att hoppas. Ått tillgripa det sednare alternativet är att låta tränga sig till Belgien och Luxemburg eller att ännu på fransk botten våga ett slag mot tvenne tyska armtcers förenade makt. Detta skulle endast vara en strid för att rädda äran: Paris kan ej heller mera på detta sätt skyddas. Ty medan återstoderna af franska armeen på så vis fasthällas i Lothringen, skyndar kronprinsen med den under tiden till 5 armökårer förstärkta 3:dje armöen genom Champagne omedelbart mot Paris. Hvem skulle kunna uppehålla honom på denna marsch? Lägret i Chalons med några tusen man mobilgarde? Mac Mahon med sin fullständigt upplösta och Gud vet hvarthän försprängda kär? Omöjligt. Hvilka framgångar franska flottan än möjligen må vinna i Östersjön och Nordsjön, så närmar sig dock striden, till hufvudsaken, sitt slut, och vi lyckönska den, som, utan att låta vilseleda sig af de franska chauvinisternas bramarbaseringar eller af mängdens skrän, på grund af kloka, objektiva beräkningar förut-agt resultatet, sådant det redan nu visar sig. Jag tillstår, att ingen härstädes, utom de invigde, väntat en så hastig och oafbruten framgång för de tyska vapnen. . VUii