Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1870, sida 1

— I skolen hafva tack, herr Thure — yttrade riddar Jost och reste sig upp — den vännetjenst, I hafven gjort mig, skall jag icke glömma, I kunnen lita derpå, ocb jag vet väl andra, som äfven skola tacka eder derför! Och det, som vi hafva oss emellan :.. — Jungfrun? — yttrade riddar Thure förtroligt leende. Riddar Jost nickade och fortsatte: — Det blifver vid hvad vi hafva aftalat.., I veten af intet, marsken har genom förräderi satt henne hit i tornet ... — I kunnen fullt och fast lita på mig, riddar Jost, der hafven I mitt ord på, och jag menar, att det skall gälla något hos herr Åke på Hjuleberg, väl så mycket som en uppenbar fiendes. — Godt...! Så må vi allt framgent dela ljuft och ledt, hvad som kan drabba mig, det drabbar ock eder, riddar Thure! Herr Thure fattade riddarens framräckta band, som han skakade till afsked, ingalunda blind för den sanning, som låg i gästens ord och som utan tvifvel blifvit uttalade blott och bart för att lemna honom en helsosam påminnelse om hvad som måste hända, om han glömde sitt löfte och förrådde något af hvad han och herr Jost hade sinsemellan att hemlighålla. Riddar Jost gick ut ur lönnrummet och riddar Ture följde till riddarloftet, der han satte sig vid det stora ekbordet med en väldig silfverkanna, fyld af det yppersta öl framför sig. Riddar Jost kastade ännu en skarp, granskande blick på honom vid han fattade dörrlåset och gick derpå ut ur rummet. Han skyndade med snabba steg ned på borggården, der han träffade en af sina svenner, hvilken kom gående från borgstugan och utan tvifvel väntat på sin herre. Denne sporde hastigt, om allt var i ordning, och svennen svarade jakande härtill. — Men en sak, herr Jost — tillade svennen