Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1870, sida 2

röjdes benägenhet att lätta de folkens bör-Idor och undanrödja de hotande krigsantledningar, som ligga i de stående armf6vjerna; serskildt hade Frankrikes regering förklarat, att Europa icke på långa tider erbjudit en ställning, som var så betryggande för freden. Denna ljusa himmel blef på ett ögonblick förmörkad, och snart urladdade sig krigets åskor fruktansvärdare än någonsin. LI En svår blodskuld hvilar öfver den och dem, som framkallat dessa olyckor, i stället för att afböja dem. Vi medgifva här lingen tingens nödvändighet, ty en sådan skan och får ej förefinnas i fråga om handlingar af dylik art. Och skulden måste härvid alltid drabba angriparen, ty den ssom försvarar sig är ej blott i sin goda rätt. utan fullgör dermed en helig pligt. Rolerna äro dock nu ombytta. Frankrikes anfallsställning har gifvit rum för försvaret. Dess anfallsarmöer, de stående, krigslystne härarne, äro dels krossade, dels förlamade; nu samlas dess ungdom, åtföljd af många familjefäder, kring fanorna för att tillbakakasta fienden från I fäderneslandets heliga jorde. Tyskland låter har från försvaret öfvergått till ansallet, förande kriget långt in i angripasrens eget land. De finnas, som hylla medgången, låstande sina sympatier vexla med stridens öden. Andra finnas, som snarare ställa sig på motgångens, på lidandets sida, äfven då deri måste anses ligga ett straff. De förra omfatta satsen: Va victis! Ve de besegrade! De sednare dela snarare den stolte romarens känsla för ,,den förlorade saken . (Victrix causa diis placuit, sed vieta Catoniå). En stor del af svenska folket har hyst varma sympatier för Frankrikes sak, och har, vare det sagdt till deras heder, bevarat sina sympatier äfven i motgången. Och visst är, att denna sak numera antagit en vida högre karakter än den egde från början. Den är nu icke längre en dynastisk sak, ett lättfärdigt krigiskt företag för eröfring och byte, utan ett försvar af fiderneslandet, af hem och härd. Och intet ädelt sinne kan undgå att känna deltagande för dem som så strida, äfven om deras olycka varit från början i viss mon sjelfförvällad. Ju högre den kämpande nationen nu lyfter sig; ju mera den visar sig mäktig af sjelfuppoffring och enig kraft, desto varmare skola andra folks hjertan klappa för dess heliga strid. Vi hafva önskat, och vi hafva öppet uttryckt denna önskan, att Tyskland måtte kunna tillbakaslå det orättfärdiga och gudlösa anfallet från kejsar Napoleon III:s och hans krigsknektars sida; vi hafva önskat tillika att Tyskland, efter att bafva segrande utgått ur striden, skulle blifva enigt och mäktigt, så att den germaniska stammen och den protestantiska bildningen må kunna intaga sin behöriga maktställning i mellersta Europa mellan de slaviska och romaniska racerna, mellan de grekisktoch romerskt-katolska kyrkorna. Att en sådan seger måste kosta den anfallande nationen, om den också blott varit en lekboll i några individers händer, stora uppoffringar, ja kanske äfven någon förödmjukelse, ligger i sakens natur. Men vi hafva ej velat, att Frankrike skulle styckas eller förkrossas. Yrkesarmåerna hafva nu, såsom sagdt är, i det närmaste utspelt sin rol. De hafva möjliggjort och förledt till ett orättfärdigt anfall, men de hafva ej kunnat försvara sitt land, som bragt, under årtiondens förlopp, så fruktansvärda offer åt detta system, allt under den salska förespeglingen, att det härmed egde ett tryggadt försvar mot yttre fiender. Men för detta försvar hafva andra krafter måst uppkallas. De genom despotismen afväpnade medborgarne måste nu taga fiderneslandets försvar i sina händer. De hegära blott ett: vapen! De vilja glömma sina inre strider för fäderneslandets värnande mot fienden. De kunna väl ej undertrycka förbannelsen öfver den man och det system, som bragt dessa olyckor öfver deras sköna land, men de lemna uppgörelsen med honom och hans räkenskapsdag åt framtiden, De fordra för närvarande blott, att han skall vara oskadlig. Skall denna patriotiska entusiasm lyckas i sin ansträngning? Skall Frankrike nu, likasom 1792, lyckas att, om ej tillbakadrifva fienden till gränsen, dock göra honom mostånd och förhindra hans vidare framträngande? Man bör icke i detta fall göra sig nåägra illusioner. Det är bättre, att genast se sakerna sådana de äro, ty våra sympatier eller antipatier förmå ej rubba händelsernas gång, och våra illusioner ännu ! 1