Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1870, sida 2

— Så gif hit väskan... Jag skall sjelf gå upy med henne till marskon. Brodde tvekade, men Jösse fattad honom i kragen. — Jag är främste mannen här — sade han — mig höfves det derför att lemna så vigtig en sak i marskens händer. Gif hit, Brodde, eller vi blifva aldrig vänner mer, så sant som jag varit din höfvidsman. Han ryckte till sig väskan, och Brodde lät det ske. En glädjeblixt lyste dervid i danskens öga och han skyndade sig att hack i häl efter Jösse Bosson komma ut ur rummet. Men Brodde anade oråd och skufsade honom åt sidan, så att han flög mot närmaste vägg, och intog sjelf platsen närmast efter Jösse. Brodde såg eller tyckte sig se, huru denne blängde af harm på honom, men han låtsade om intet, utan följde tätt efter, och först efter nonom kom dansken linkande trapporna uppför, tagande sig litet emellan i sidan, der han törnat emot väggen. De hade dock icke hunnit halfvägs i trappan, förr än Brodde märkte, huru en hand räcktes fram bakom honom, och han såg äfven, eller tyckte sig se, huru dervid Jösses hand med väskan fördes bakåt. Var det meningen att på detta sätt lemna väskan i kammarmästarens händer, så att han skulle kunna komma undan med henne, eller ock oförmärkt bakom ryggen på Brodde taga ut de farligaste papperen, ifall nu sådana funnos der, så måste snart både Jösse och dansken hafva insett omöjligheten deraf. Endast ett par trappsteg återstodo af vindeltrappan, hvilken förde upp till höganloftsbron, då Jösse Bosson snubblade till och sade: — Det är dina påhitt, Brodde ... sömnen sitter mig i ögonen, så jag må aldrig få dem klara! Medan han sade detta, märkte Brodde, huru han tappade väskan, och vid han ögonblickligen