Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1870, sida 2

ned, fick ban syn på en hand som sträcktes fram för att gripa henne. Det rådde halfskymning i trappan och i loftsvalen, ty det var nu långt lidet på qvällen. Men Brodde hade ögon, som voro vana att se i mörkret, och i samma ögonblick, som handen lades på väskan, trampade han till med foten. Kammarmästaren skrek till, och Jösse Bosson vände sig häftigt om. — Vid de fem såren! — ropade han — jag menar, att fanden rider oss, hvad står på färde? — Väskan! — jemrade sig kammarmästaren — väskan! — Väskan? — sporde Jösse Bosson förvånad och for med händerna utefter sina sidor, som om ban, tyngd af sömnen, hade förgätit att han hållit henne i handen. — Du har tappat henne! — sade Brodde allvarsamt. — Har jag tappat ...har jag tappat henne! Ja, Guds pina och död, har jag icke så... Hif hit henne. — Jag ville upptaga och lemna henne åt eder — klagade dansken, hvars hand ännu satt i kläm. Brodde böjde sig nu ned och fattade väskan. — Jag är icke sömnig, Jösse ., . jag må bära väskan till marsken. — Nej, Brodde... sömnen har nu ock alldeles lemnat mig, gif mig väskan! Brodde gjorde det, och så stodo de snart vid dörren till det rum, der Thord och Niis befunno sig. Äfven de hade sofvit ett par timmar och hade nyss rest sig upp, när dörren öppnades. Men endast Jösse och Brodde inträdde. Kammarmästaren vände om och skyndade vindeltrappan utför. Emellertid gick Jösse fram och lemnade väskan i marskens händer, omtalande tillika hvad som tilldragit sig med anledning af henne. — Låten oss då se, hvad som befinner sig i henne, så må den stackars mannen sedan återfå