Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1870, sida 2

tig dager, ty i morgon erfar man ju rätt förhållandet. Skall det lyckas, fråga vi, Frankrike: unga trupper, medborgarne från plogen verkstäderna, kontoren och byråerna, ja skolorna, att hämma den segrande fienden: framfart? Vi våga ej gifva något svar på en så dan fråga, men böra dock angifva någrs sannolikheter för och mot. Å ena sidar sedt, kan Frankrike kalla under vapen et; par millioner af män, hvilka brinna a ädel håg att försvara sitt land och för hvilka oskrandet af lif och blod åt detta land icke är endast en martialisk fras Sådana skaror utgöra en lavin, som frambryter med fruktansvärd kraft. Men å andra sidan betraktadt, sakna dessa trupper all organisation och nästan all krigisk förberedelse. Ty Frankrike har, förtröstande på sin starka yrkesarme, lemnat folkbeväpningen alldeles åsido, då man knappt kan tala om det försök dertill, som ligger i de mobila nationalgardena). Hade man blott en och annan månads tid på sig, skulle denna försummelse vara vösentligen hulpen, men man har icke denna tid; det gäller här ej längre månader, ej ens veckor, utan dagar. De oordnade skarorna kunna när som helst anfallas af segervana, förträffligt utrustade och öfvade härar, hvilka, märk väl, äro, äfven de, folkarmeer, lisvade af patriotism, och hvilkas luckor fyllas af homogena reserver till nästan obegränsad styrka. Häri ligger faran för Frankrike; häri består ögonblickets ytterst kritiska ställning. Men häri ligger tillika den kraftiga maningen till — fred. Tyskland har, genom Preussens konung, förklarat, att det ej för krig emot enskilde medborgare, utan mot soldater. Må dessa ord blifva en sanning! Och må Frankrike å sin sida visa sig mottagligt för fredsförslag, innan sakerna blifvit drifna ännu längre på sin spets! Ty har man ej haft nog af blod och jemmer? Har man ej begrafvit tillräckligt många tusenden på slagtfälten, och har man ej nog af sårade och lemlästade — lemlästade för hela deras återstående lif — på sjukhusen och i hemmen? Har ej äfven det bittraste nationalhat kunnat släckas af de floder af tårar, som nu gjutas inom Tysklands och Frankrikes familjer? Alltså fred! fred till hvarje pris! Ack, man vill ej höra detta ord. Om segraren ock ville lyssna dertill, så är detta ej fallet med den besegrade. Han har nnu ej druckit lidandets kalk nog djupt, ör att besegra den känsla, som här helt visst starkare än hvarje annan tillbakavisar fredsropet, nemligen stoltheten, den falska stoltheten, som näres af denna, ära, hvarom menniskorna erhällit så förvända föreställningssätt. Så skola krigets furier fortsara att rasa, och mensklighetens goda engel har ingen) En yresskrifyare till ,,Daily News yttrar bårom: Mobilgardets inrättande var en god idå, under förutsättning att kejsar Napoleon önskade beväpna hela landet. sMen han åtnöjde sig med att gilla detta marskalk Niels förslag, låtande det i rigt förblifva en död bokstaf för åratal. Ilan var i sjelfva verket rädd för att anförtro vapen åt mobilgardet. emedan han visste, att de intelligente unge männen i landet voro emot imperialismen. Ej ens nu hafva de vapen, Rekryterna i Chalons hafva blifvit exereerade med käppar. Och ehuru en fransman är af naturen soldat, skall det blifva omöjligt att ivöfva dessa unga uppbåd i så sod tid, att de kunva blifva at gagn mot de väl organiserade tyskarnes spabba rörelser — — ,,Tyskarne hafva i sarning gjort och göra mindre skada åt det tfrauska folkets militära prestige än 1egeringens polissystem. Samme biefskritvare meddelar ett bref till en fattig qvinna 1 en sårad son, den ende af tre bröder, som örverlefvat striden vid Weissemburg. I detta bret heter det bland annat: ,,Vi hafva en preussare med oss, Prenssarne äro mycket bättre skyttar än våra soldater. Här i vårt elande förbanna vi den man (vi vilja ej återgifva originalets pitet), hvars misstänksamhet ej tillät oss att blitva goda skyttar. Jag har så ofta sagt dig, att våra skjutöfningar vid St. Maurice voro blott pour rire. Kejsaren var rädd för att, om vilärde sigta för väl, kunde en kula en vacker dag träffa hohom sjelf. Och Frankrike dignar nu under nelerlag, emedan det fördragit — — (här utesluta ri äfven några ord) Det är sorgligt att tänka på, att ju bättre vi kämpa för vår fana, ju starkare göra vi hans ställning. Det är otroligt att höra, fortfar brefskrifvaren, itt de olika asdelningarne af Moblos (ett binamn ör mobilgardet), som blifvit afskickade att sylla uckorna i nhenarmåen. icke haft någon skjuföfring. De öfvades med käppar i st. för med chasepotgevär, eburu de voro bestämda att uppträda not en arm, som kejsaren sjelf erkänt vara en land de utmärktaste i Europa. Och hrarför letta? Jo, emedan kejsaren såg Frankrike genom in polisminister, hr Pietris, ögon. — — Äunu så ent som i Ousdags (brefvet är dateradt den 13 Vugusti) bannades municipalgardet i Paris, då det rbjöd sig att gratis undervisa mobilgardet i Pais i vapenföring. — Allt hvad desse ,,mobiler,, nu ade af soldat var deras önskan att slåss, deras mitorm och rensel. Några få dagars exercis med äppar jemte en ytlig öfning i målskjutning skall öra resten.