Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1870, sida 2

Så kom hösten och man väntade dagligen underrättelse från Östergötland, att konung Christian skulle komma, och att han skulle visa sig framför Örebro. Herr Erengisle gick dagligen och stundligen omkring på murarne och i tornen och tillsåg, att allt var i bästa skick. . Han skulle visa den danske kungen, hvad en svensk riddersman kunde förmå!t — sade han och klappade vänligt en och annan af sina svenner på axeln. Man var i September månad, men ännu hördes icke någon konung Christian af, och herr Erengisle strök förnöjd sina händer samman, medan fru Brita var i det sämsta lynne i verlden. — Han vågar sig icke fram, din Christian! — sade han en qväll till fru Brita och skrattade så bjertegodt. — Nej, han vågar sig icke! — svarade fru Brita så undfallande, att herr Erengisle spärrade app sina ögon och såg på sin kära husfru, liksom han undrat, om det var hon, som talat, eller nåzon annan. — Han vågar sig icke! — upprepade riddaen och höjde rösten nästan till skrik. — Nej han vågar sig icke! — blef fru Britas war. Riddaren såg ännu en stund på sin husfru ch hans kind blef Purpurröd. Derpå slog han ättigt sin näfve i bordet och lemnade rummet. Ian kunde icke trifvas, då han ej fick höra den anliga visan. Men morgonen derpå var fru Brita åter lik ig och började upptaga tråden sedan föregående fton, försvarande skarpt och väldigt sin konung hristian. — Gud vare lof! — utropade herr Erengisle ch slog tillsammans sina händer. — I natt månde u hafva gått länge vaken, fru Brita! (Forts.)