Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1870, sida 2

HERON att Komma upp på den hvälfe båten, räddade. A— — böteborg den 17 Augusti De båda huafrudstadstidningarne Aftol bladet och Stockholmsposten tilläto sig p samma dag sramkasta en misstanke de; om, att den armering af handelssarty. som blifvit föranstaltad i nordtyska han nar, afsåg ett förstucket kapareväser Samtidigheten och likheten i tankegån gåfvo anklagelsen karakteren af en S-! inspiration, hvars källa icke borde var svår att finna. Vi uppmanade våra koile ger att angifva något det minsta bevis fö ett påstående af så graverande beskaslen het, men förutsade, att ett sådant ick skulle kunna åstadkommas, enär kapeväl måste vara en omöjlighet der ing; priser äro att taga. Och sådana kund ej finnas, då Nordtysklands regering reda: vid krigets utbrott förkunnat att fiendtli privategendom, vare sig i skepp eller va ror (med undantag al krigskontraband) komme att respekteras trån Tyskland: sida. Stockholmsposten har emot denna gen sägelse iakttagit fullkomlig tystnad. Dett: blad, som vågat anklaga oss att medvete suttala falska beskyllningar mot enskild och auktoriteter för att bereda dem till ille att få förklara sig, har icke akta tör rof att mot ett helt land framkast: en skymflig anklagelse, men utan att återtaga densamma, sedan rätta förhållande I blifvit upplyst. Aftonbladet åter ignorerar ej helt och hållet den upplysning vi lemnat, men vidblifver i det hela sin mening, försvarande densamma med följande lumpna advokatyr: Vi böra på samma gång nämna, att H. T. ifrigt tager i försvar det s. k. nordtyska frivilliga sjöförsvaret i afseende på hvilket Aftonbladet och Stockholmsposten varit obeskedliga nog att yttra en förmodan, att det kunde innebära ett mäskeradt kapareväsen. Detta är, menar 1. T., så mycket mera ohemult, som från preussiska sidan inga priser finnas att taga, då konungen af Preussen vid krigets början förklarat, att transka handelsskepp icke skola uppbringas. I förbigående be vi om ursäkt, att vi icke tillbörligt kunna uppskatta detta ädelmod, som alltför mycket erinrar om räfven och rönnbären; men då Frankrike icke nappat på en så grof krok som att låta förmå sig till en reciprocitet i detta fall, hvilken i sjelfva verket icke skulle innebära den ringaste ömsesidighet, utan endast vara till fördel för Tyskland, så återstår det att se, om icke Preussen med anledning häraf upphäfver eller modifierar den nämnda förklaringen, sedan man väl fått en hop kofferdifartyg införlifvade i marinen och så mycket väpnade, att de kunna göra jagt på andra kofferdifartyg. I alla händelser skola ju dessa till rang, heder och värdighet af örlogsmän upphöjda kolferdiskeppare, hvilka II. T. förskönande kallar ,ett slags folkbeväpning till sjös, med löften om stora penningesummor förmås att gå ut och våga en eller annan kupp; månne det då finnes någon säkerhet för att dessa extra örlogsmän, som i förekommande fall skola handla på egen hand, ha så noga reda på krigsbruk och den internationella rätten och att de icke skola taga sig allt för stora friheter äfven i förhållande till neutrala fartyg? Här har alldrig varit fråga om ,ädelmodet af den åberopade handlingen; den har blott anförts såsom ett faktum, hvarmed anklagelsen rörande det förklädda kaperiväsendet förlorar ända till skenet af hållbarhet. A. B. undrar ej öfver att Frankrike ej nappat på en så grof krok, som att låta förmå sig till reciprociteti detta hänseende. Emellertid väcktes f. slag derom i lagstiftande församlingen af Garnier Pagås och förslaget förordades varmt i ,Journal des debatst af Edu. Laboulaye, ur hvilken uppsats, som redan blifvit meddelad i H. T., vi upprepa följande, hvaremot Aftonbladets hänfulia tal tager sig mer än vanligt simpelt ut. Vill man påstå, yttrar Laboulaye, att det, som man vill, mindre består i att uppbringa en laddning, än att tvinga Preussen till fred, genom att ruinera landets borgare, så vill jag svara, att letta är en skamlig, af folkrätten för längesedan utdömd grundsats, som man ännu och blott på sjön upprätthåller. Då krigets första grundsats ir att tillfoga fienden så stor skada som möjligt, dvarföre afbranna vi då icke städerna och döda iler sälja deras innevånare såsom på romarnes id? Ifall det deremot gifves mensklighetslagar, som o den moderna civilisationen till heder, hvarföre ta vi då med tvenne slags mått och vigt? Hvare är då detsamma en förbrytelse på landbacken, wilket till sjös är ett storverk? Nyttan att uppringa privata fartyg är mera än tvifvelaktig, ty letta uppbringande splittrar våra krafter och inringar icke hvad det kostar; dessutom har det len obehagliga följden att plåga de neutrala makerna och inveckla oss i ständiga tvistigheter med em. Kriget hvilar alltid tungt på de neutrala, e bära denna tyngd med otålighet och vilja gerna ramkomma med invändningar. Förslär så blokaen ej, så skall man ändtligen tillfoga det plågeri, om ligger i uppbringandet af priser. Jag vågar 1