Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1870, sida 1

likas med sådant folk, som endast jamade med, han älskade ett skarpt tillmäle lika väl som han älskade ett skarpt svärdshugg. Båda delarne fordrade mod i barm, och ingen förtrodde han sig till så gerna, som till den, hvilken orädd sade honom emot. — Hvilka hade konungen med sig i Wadstena? — sporde nu fru Brita. — Hvilka han hade med sig — genmälte herr Erengisle, helt sjelfförnöjd öfver att han i sitt svar, som han trodde, drap sin klyftiga husfru, ehuru han naturligtvis icke genast skulle låta sin styfhet fara. — Han hade sin frände, den raske herr Thord ... Se, det är en riddare efter mitt sinne et! — Det tviflar jag icke på ...men var ingen mera med konungen? — Jo, den der tyske riddaren, herr Jost von Bardenvleth . . . — Som nu är alldeles återstäld efter sin ofärd i Skåne? — sporde fru Brita med deltagande. — Återstäld .. ofärd, ja — murrade herr Erengisle. — Hvad det var för ofärd, det må den onde veta, men nu går han på sina ben och står högt i gunst hos konungen ... Han lärer få Wiborgs slott! — Den stackars riddaren! — yttrade fru Brita, som knappast kunde dölja en förstulen blixt af synnerlig tilifredsställelse, hvilken dock helt och hållet undgick hennes herre och man. Och för att yttermera föra honom på villospår, tillade hon: — Han bröt sitt ben i en nattlig ridt, sade man? — Ja, man sade det — upplyste herr Erengisle — men hur det var, må han sjelf bäst veta ... När jag kom med skyttebaneret, det var ännu mörkt på morgon, till Borgeby slott och red in på gården för att gå upp till kungen, så hörde vi någon qvida i mörkret... Jag lät en sven sitta af för att se efter, hvad det var, och då var det