Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1870, sida 1

salla sanningen. Det är den öppna be kännelsen af denna ministör, de ,ärlig: miännens par excellence, att grundlig hafva fört fransmännen bakom ljuset, at med detta irrbloss ,la gloire hafva loc kat dem ned i dyn, att ända till sist: ögonblicket hafva förbisett sanningen. , Nu fransmän, hafva vi sagt eder fulla sannin gen — och såsom pris för denna allra första dosis sanning fordrar denna mini stör alla partiers understöd. Med denn: sista, i ordets dubbla mening, oskicklighet afträdde den berömda ministören af det 2 Januari från skådebanan. Och hvad vidare? Hvar är nu dette Frankrike, som trodde sig kunna föreskrifv lagar för fyra verldsdelar? Två kraftiga slag af tysk hand komma detta rikes hel statsbyggnad att vackla. Hvar är der man, som genom edsbrott och lagtrogne medborgares dödande hade förskaffat sig Frankrikes tron och nu velat kröna sit verk genom anfallet på ett fredligt grannfolk? Han blifver tvungen att lemna befälet öfver sina pretorianer, och ingen bland hans folk bekymrar sig om, hvar och huru han befinner sig. Hvar äro de män, som denne Cesar hade utkorat åt sig att inför folken representera det förderfliga dådet? För tre veckor sedan voterade åt dem den lagstiftande kåren med alla röster mot en folkets enstämmiga bifall till kriget — och nu, efter det första nederlaget vid gränsen, skjuter samma folk dem åt sidan, förklarar dem för oförmögna, ja ovärdiga att leda statens ärenden. Och Paris? och pariserpressen? aldrig hafva de upplefvat ett mera brådstörtadt fall från fåfingans galnaste glädjeyrsel ned i förtviflan. ,,Saarbräckens dag är början till ett nytt tidehvarf! och ,, Hannibal ante portas! det är tvenne utrop, mellan hvilka blott få ögonblick ligga, seger-illuminationer och karteschladdningar mot revolutionen äro ytterligheter, hvilka aldrig legat så nära hvarandra som nu i Paris. Nu blottas den ihålighet och den förruttnelse, som herrskar i de franska förhållandena — och i detta ögonblick, som ingen kan upplefva utan en känsla af motvilja, vågar , Journal officiel tigga Europa om deltagande för detta Frankrike. Österrike, som 1866 efter en fruktansvärd slagtning sträckte vapen, stod, ehuru skakadt, dock värdigt uppe. Detta Frankrike faller, innan det ännu erhållit det afgörande slaget af fiendens vapen. Med hvad rätt kan det väl höja anspråket på Europas sympatier? Frankrike har velat kriget; det må se till, huru det kan föra det till slut. Redan ofta har det ordspråket besannat sig: Den som öfverdådigt gifver sig i fara, han förgås deruti. Dagen vid Weissenburg var början till slutet af den napoleonska dynastien. Detta är här den allmänna uppfattningen af tingen, sådana de nu föreligga. annu ett. Frankrike bar, såsom Rouher öppet bekänt, sedan fyra år förberedt kriget mot Preussen. Man skulle tro, att det måtte till den ändan hafva utrustat sin här och sin flotta i alla riktningar. Men den så kallade förträffliga utrustningen af de franska stridskrafterna är äfven en af de der toma fraserna, som så länge bländat det franska folket. Vi hafva andra begrepp om en krigshärs utrustning. Frankrikes fruktansvärda flotta kan intet uträtta, emedan hon icke har några transportskepp. Landarmeen fattas mångahanda nödvändiga ting, framför allt litsmedel för soldaterna. En hungrig soldat gör visserligen, hvad hans pligt föreskrifver honom, men han låter sig icke hänföras. Och huru stor hunger fransmännen lidit på tyska gränsen, derom veta åkrarne vid Saarbräcken med sin ännu fulikomligt omogna potatis mycket att förtälja! Hvad skall man vidare säga om den militära andan i franska armen? Det är sannt, manskapet har slagits förträffligt vid Weissenburg, Wörth och Forbach, de tusentals döda och sårade i vår här bära vittne derom. Men en gång slagen visar sig hären i betänkligaste grad demoraliserad. Återtåget har blifvit en flykt. Vid Forbach fann vårt folk vid framträngandet en fullständig broträn af 40 vagnar utan all betäckning stående på fria fältet. Man hade icke gjort sig den ringaste