Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1870, sida 2

öppnade han dörren och gick ut. Han fortsatte med dröjande steg sin vandring genom det yttre rummet, som nu var tomt på en halfsofvande kertilsven när, och nalkades den motsatta dörren. Der sammanknäppte han åter sina händer och stod en stund stilla med framåtlutadt hufvud. I detsamma hördes häftiga steg i konungens rum och. dörren öppnas. Stegen kommo närmare, och munken fortsatte sin gång genom gemaken, alltjemt hörande samma steg följa sig. Så kom han till bönerummet, der drottning Karin led dödens smärta, och här föll han åter på knä och bad, och när han reste sig upp, hörde han någon sucka straxt bakom sig. Han steg upp, öppnade dörren och gick in, En egendomlig, högtidlig tystnad rådde derinne, Skenet från den lilla silfverlampan, hvilken hängde ned från korshvalfvets rikt uthuggna midttelsten, och som enligt konungens befallning brann natt och dag, spred en viss dager öfver rummet, der tapeterna, bönpallen och krucifixet, allt föremål, som bade tillhört den aflidna, talade om henne och flåktade så många minnen mot Carl. att han tyckte sig liksom känna rummet fyldt af sin Karin, och en andefrid sänkte sig öfver honom. Då hördes åter munkens af rörelse darrands stämma, som upprepade frågan; — Vtjjen I höra eder drottnings bön? — Ja! — hviskade konungen. — Så bören .. och tro, att eder drottning talar till eder genom mig! I skolen först upphöra att bära trollsmycket och sedan skolen I lemna det åter till sin rätte egare. Först då skolen I blifva rätt lycklig, först då skolen I kunna verka för Sveriges land, hvad som jag vet, att I viljen verka . , , Munken gick fram till krucifixet, lyftade bort det och öppnade tapeten samt borttog stenen för urholkningen.