Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1870, sida 1

Sture! .. Är förrädaren inblandad i drottningens bön ... tigen då, jag vill intet höra. — Hvem som är förrädare, skolen I kanske för sent komma att sinna, konung . .. Det är just för att förekomma den ofird, som I rusen emot som jag kommit till eder...att tala till eder eder drottnings namn, Gud unne hennes själ en evig ro! Tänken ock på eder sjelf, herre konung . läggen handen på edert hjerta och sägen, om I kunnen se Nils Sture i ögonen och upprepa det ordet förrädare. Konungen kämpade en väldsam strid inom sig. Han visste synbarligen icke, om han skulle låta föra bort den djerfve munken, eller om han skulle låta honom fortsätta. — Hvad vill du säga? — sporde han med sanmanpressade läppar. — Jag säger, att snarare hafven I förrådt honom, som I kallen för förrädare, än han eder! Tänken på Wiborgs slottstorn, natten efter sedan konung ikristofer dödt! — Wiborgs slottstorn! -upprepade konungen plötsligt bleknande och ofrivilligt förande handen uppåt halsen. — Ja väl, konung ... Wiborgs slottstorn och det smycke, som I bären om eder hals... — Munk! — ropade konungen — är du allvetande? — Halsbandet är Nils Stures! — sade den obeveklige munken. Mållös stod Carl vid dessa ord. De voro för honom ett ohyggligt spökes, som slungade förbannelse och olycka öfver honom. Han tyckte, att osynliga händer grepo om halsbandet för att strypa honom. Han ville qväfvas, och måste fatta i stolkarmen för att icke falla. Men munken tillade med mildare stämma: — Det är detta halsband, som är föremålet för eder drottnings bön! Hon visste eder hemlighet, det utgjorde föremålet för heunes sorg, och