Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1870, sida 2

gra hästlängder från skogsbrynet mötte han der stålblå ryttaren. Denne stannade plötsligt, när han fick se der vapenlöse konungen komma emot sig.. Hans första tanke var, att denne insett omöjligheten af att undkomma och derför frivilligt ville gifva sig fången. Men han hamn icke frigöra sig från sin förvåning, förr än den förmente konungen störtade emot honom, med en våldsamhet, som hvarken han eller hans häst kunde motstå. Denne störtade med riddaren, och några ögonblick derefter såg man konungen med lösa tyglar spränga fram öfver fältet svängande det blixtrande svärdet i sin hand. — Segern är vår! — ropade han, när han 80 P , kom fram till de sina. — Segern är vår! — upprepade hundrade efter hundrade. Det gick som en åska genom de svenske krigarnes led, och sådan var verkan af denna plötsliga företeelse, att segern stannade på de svenskes sida. Förgäfves vinkade de danske efter sin stålblå riddare eller efter någon, som kunde samla dem, och svenskarne trängde på, som om de med ens gripits af raseri. Allt vände sig inom några ögonblick till flykt. , Konungen, som ilat till Lund att derifrån medföra förstärkning till striden, träffades något senare af ett bud från Dalby, som medförde underrättelser om segern. Han skyndade till stället. Tvåhundra slagne fiender betäckte platsen och två tusen fångar hade tagits. : Men ingen lade märke till konungens ankomst. Han hade varit på stället, tyckte man, allt sedan han på ett så lyckligt sätt lockat den stålblå riddaren från stridsfältet. Konungen frågade efter den svarte riddaren. Ingen hade sett honom, och i skymningen, som nu börjat inträda, var det ej